Ska snart rivas

Beijing är en stad under mycket snabb utveckling. Har man inte varit i en stadsdel på en eller kanske två år, så är det en dramatisk skillnad nästa gång man kommer dit. Några nya skyskrapor och shoppingcenter har poppat upp.

Ett livligt debatterat ämne är vad som händer med de personer som tidigare bodde där det nya shoppingcentret just byggts.

Normalproceduren är att personerna köps ut från sina bostäder till ett beräknat marknadsvärde. I populära stadsdelar är detta marknadsvärdet mycket högt, och det blir väldigt kostsamt att köpa loss markytan. Detta gör att vissa extremt attraktiva områden, tex väster om Sanlitun, 三里屯, fortfarande har förvånande många äldre bostadshus trots att det kanske är Beijing's "hetaste" kvarter.

I bland blir naturligtvis de som köps loss inte nöjda med pengarna de fått för "ut-köpet". En del av dessa besvikna personer lyckas komma i kontakt med västerländska journalister, som gladeligen skriver en skandalartikel om att 100-tusentals människor slängs ut på gatan utan att få någon rimlig ersättning från staden. Sedan sväljer vi blåögda läsare historien som om det skulle vara fakta. Att en stor del faktiskt är nöjda med ersättningen är inte lika intressant.

En sida på historien som även den inte är speciellt intressant för journalisterna att skriva om är t ex att ersättningen för ut-köpen ibland är så höga, så att när ett ryckte sprids om att ett område ska rivas så lånar folk pengar från släktingar och vänner för att hinna bygga ett hus på området innan rivningsbeskedet offentliggörs.

När rivningsbesluten är tagna så markeras de byggnader som ska försvinna med tecknet 拆, (chāi), "Att riva" tydligt målat på fasaden. När detta tecknet väl hamnat på en vägg är det inte lätt att andra det beslutet.

拆, (chāi), "Att riva". Om du vaknar en morgon och hittar det här tecknet på din husvägg så är det bäst att börja planera för flytt.

Så låter jag...

Jag har då och då fått förfrågningar om jag kan lägga upp ett videoklipp som visar mina Kinesiska språkliga färdigheter. Efter att ha hämtat mod i ett helt år så begav jag mig nyligen upp i bergen till den Kinesiska Muren vid Jinshangling, 金山岭 och spelade in denna lilla film.

Mycket nöje!

Så - Vad tycks? Katastrof?

Nyttiga Cigaretter

När man gör affärer i Kina, (och många andra länder), så måste man ibland använda gåvor, eller med lite fulare ord "mutor", för att kunna ta sig fram. Även på min småskaliga nivå med ett Kafé/Bar så har jag redan känt av att vissa viktiga beslutsfattare lägger armarna i kors och berättar att "detta är mycket komplicerat", när det i själva verket är en skitsak man frågat om.

I ett sådant läge så är det inte lätt att komma vidare om man inte följer kulturen, dvs ger honom något han vill ha. På den nivå jag rör mig har det hittills räckt med cigaretter av lite högre kvalité, men kravet på gåvan stiger naturligtvis med hur stora affärer man gör. Jag har numera ett lite arkiv med cigaretter för dessa tillfällen. Dvs för affärslivet "nyttiga cigaretter".

Här används inte så ofta fula ord för dessa "gåvor", utan det kallas att bygga upp relationer, 关系, (guānxì), och är en naturlig del i kulturen, även om Kina påbörjat ett arbete att minska korruptionen - framförallt på den högre nivån. Beijing påstås vara den plats i Kina med lägst korruption, och ett exempel är poliserna på gatan. Man säger t ex att med poliserna i Shanghai kan man "resonera sig fram" till en lösning, men det går inte med poliserna i Beijing.

Mitt arkiv av cigaretter för att mjuka upp diskussionsklimatet när det behövs:

Vänster: Moa Zedong's favorit: Zhongnanhai, 中南海

Höger: Deng Xiaoping's favorit: Lesser Panda, 小熊猫

Korruptionsläget i världen (enligt Transparency International). Kina utmärker sig inte som extremt korrupt, men ligger på övre medelklass. Sverige har en bottenplacering i denna ranking (dvs mycket lite korruption).

Mitt i gatan

Trafikkulturen för gångtrafikanter är ganska skrämmande i Beijing. Ska man över vägen, så går man över vägen. Oavsett om det är "röd gubbe", eller att det är en gata med kanske 8,10 eller 12 filer fulla av bilar. Det är även skrämmande hur snabbt man "lär sig". Jag är idag helt "anpassad", dvs jag arbetar mig ut bland bilarna liksom de infödda Beijingborna.

Det som gör att man kan överleva är att bilisterna är så vana. Bilarna kör inte så fort, och de visar förvånande hänsyn mot allt folk som irrar omkring på körbanan.

Det riktigt farliga blir däremot när man kommer till mer civiliserade ställen, och fortfarande beter sig som en Beijing-trafikant. Jag har tidigare skrivit om mina "nära-döden-upplevelser" i både Hongkong och Shanghai där trafikkulturen är mer västerländsk. Jag har även samma problem när jag är i Sverige, dvs jag trippar rakt ut på gatan utan att bry mig så mycket om bilarna,

Ibland när man står mitt på gatan i Beijing med mängder med bilar runt om kring sig kan jag ibland få "a moment of clarity" då jag tänker:

"Vad håller jag på med? Jag står mitt i en 10-filig väg och det kör bilar på alla sidor om mig ca 7 cm från min fot, och jag är helt oberörd!"

Dessvärre försvinner denna tanke oftast lika snabbt som den dök upp, och jag fortsätter ta mig framåt bland bilarna.

Bilden är tagen när jag passerar korsningen vid 东四十条 (Dongsishitiao) precis jämte min skola, Här kryssar jag mig fram mellan bilarna varje dag - och jag lever fortfarande!

Marknadsföring - Del #1

Mitt första steg att marknadsföra mitt Kafé var att för hand dela ut reklam på gatan. I Kina är detta en väldigt vanlig metod, och man måste "sticka ut" för att synas. Jag sticker ut genom att erbjuda gratis-kaffe-kuponger, och inte minst: Jag delar ut lapparna själv!

Det är MYCKET ovanligt att se en Västerlänning dela ut reklam på gatan i Beijing. Kanske är jag den första. ;) Det betyder att det är ganska lätt att få folk att stanna upp så jag hinner prata några ord med dem, vilket jag tror är viktigt, och många tycks intresserade av mina lappar - men jag ger bara till dem som jag bedömer kan tänkas bli stamkunder, så jag är ganska selektiv. Det betyder ungefär att jag ger till de flesta Västerlänningar, och till välklädda Asiater som ser ut att vara kafé/bar-typen.

Jag har även haft några incidenter med ordningsmakten som har kört bort mig tre gånger, men jag ar strax tillbaka igen. ;-)

Hur har det gått då?

Det har varit riktigt svettigt eftersom jag tillbringat ca 20 timmar i den stekande solen på gatan. Jag har delat ut ca 2 500 blad, och det har gett mig ca 200 gäster. "Kvalitén" på dessa kunderna har varit förvånande hög, dvs de flesta har inte bara kommit in och hämtat ut sitt kaffe, utan många har beställt något annat också. Faktiskt...så är det övervägande Västerlänningar som kommit och bara druckit sitt gratiskaffe. Kineser som går på "lokal" beställer även någon mat eller dessert, dvs de är "bättre" kunder.

Så - låt oss hoppas att jag "skapat" många stamkunder, och jag har redan en handfull som har återkommit.

Detta var första delen i min följetong om marknadsöringen av baren - nästa steg att se fram mot:

Del #2 - Sätta upp "posters" inne på universiteten.

Första delen i min marknadsföring. 免费的咖啡, (miǎnfèide kāfēi), dvs "Gratis Kaffe". Trotts detta fantastiska erbjudande är det bara några få % av kupongerna som kommer tillbaka till Kaféet.

Köpa iPhone 4 i Kina

Har någonsin lanseringen av en ny elektronikprodukt fått så mycket uppmärksamhet som den nya iPhone 4 från Apple? Folk med telefonintresse tycks vara uppdelad i två svartvita läger. De som fullkomligt hatar iPhone, och berättar om olika "iPhone-dödare" som snart är på väg och att iPhone är hopplöst "ute", och den andra gruppen som nästan religiöst älskar iPhone.

Sedan har vi förstås den största gruppen utanför dessa läger, utan speciellt telefonintresse, som inte bryr sig alls - och ni kan sluta läsa nu.

Jag tillhör närmast den "religiösa" gruppen.

Jag har fått många frågor, och även sökningar, om möjligheterna att köpa iPhone4 i Kina, så jag ska försöka reda ut begreppen. Notera att detta är dagfärsk information, som troligen är inaktuell om någon månad.

I dag finns iPhone 4 inte officiellt att köpa i de Kinesiska Apple Store butikerna. Däremot så finns de att hitta i alla de stora elektronikmarknaderna. De telefoner som säljs här är importerade, och idag förekommer två varianter:

Amerikanska

Dessa är modifierade, och fungerar bara i Kina, och det är lite knöligt om man i framtiden ska uppdatera mjukvaran. Är man inte "hacker" så måste man ta hjälp för att uppdatera.

Priset idag är ca 6 000 RMB.

Brittiska

Dessa är helt i originalskick och o-låsta, dvs de fungerar med alla operatörer i hela världen, och det går alldeles utmärkt att uppdatera mjukvaran med iTunes. Priset är dock fortfarande fånigt högt. Efter lite prutande hamnar man på ca 13 000 RMB. Detta priset sjunker rimligen snart, men just idag är det brist på telefoner. Jag har blivit tillfrågad av flera försäljare om jag vill "bära" (smuggla) iPhone 4 från Europa till Kina.

Just idag har jag svårt att rekommendera att köpa iPhone 4 i Kina om man nu inte bor här och inte har något behov av att den ska fungera "utomlands", och då köpa en "hackad" Amerikansk. Att betala det absurda överpriset för de Engelska telefonerna känns inte riktigt friskt, men det finns uppenbarligen de som är beredda att betala.

(I skrivandets stund är 1 RMB = 1,08 SEK)

iPhone 4. Världens mest omtalade elektronikprodukt?

Att bränna pengar

Att "bränna pengar" (spendera pengar) är det bästa man kan göra med dem. Det är när man använder sina pengar man får glädje av dem, (även om en del i stället upplever glädje den gången man inte använder dem, dvs sparar). Jag levde enligt den (ganska Kinesiska) spara-filosofin tidigare, men lite paradoxalt nog var det Ping som lärde mig fördelarna med att använda de pengarna man har i stället för att spara på dem.

Att mer bokstavligt bränna pengar är det inte bara Gudrun Schyman som gör utan det ser man ibland på gatorna på kvällarna i Kina. När man ser detta är det något så tragiskt att en familjemedlem har avlidit. Ritualen kallas 烧纸钱, (shāo zhǐqián) och samtidigt som man bränner pengarna så uttalar man den avlidnes namn. Meningen med handlingen är att pengarna överförs till den avlidna som behöver dem i "dödsriket" där han nu befinner sig. Pengarna ska brännas där två vägar korsas, dvs i en vanlig gatukorsning går utmärkt.

Hur mycket pengar man bränner är helt kopplat till familjens ekonomiska läge, men det kan vara betydande belopp. Man säger 越多越好 (yuè duō yuè hǎo) vilket betyder "desto mer, desto bättre".

En stackars änka som bränner pengar i en gatukorsning som förhoppningsvis ska nå hennes avlidna man i dödsriket.

Kalligrafin har vaknat igen

För ungefär ett år sedan startade jag lite trevande att utbilda mig i Kalligrafi. Dessvärre slutade jag ungefär lika snabbt som jag började. Dock har min skrivkvalitet sakta men säkert förbättrats ändå, men man kan absolut inte kalla det för riktig Kalligrafi. (Kalligrafi är läran om att skriva snyggt)

För ett tag sedan väckte jag igen upp min Kalligrafi genom att åter ta nya Kalligrafilektioner. Eftersom min nivå inte är så hög så började jag från början igen, vilket betyder att man börjar lära sig rita/skriva punkter och streck. Har man inte provat är det inte så lätt att förstå hur svårt det kan vara att skriva en punkt, och man skriver den på olika sätt beroende på vilken "sorts" punkt det är.

Har man tagit sig genom äventyret att skriva en punkt så kommer nästa utmaning att dra ett streck, och det är betydligt svårare. Det är inget man lär sig på bara några få lektioner. Ett streck är allt annat en bara en linje. Det finns en massa olika grundstreck, som man sedan anpassar för olika situationer. "Strecket" ser helt olika ut beroende på tillämpning.

När man efter en oändlig tid acceptabelt kan grund-byggstenarna så kan man börja skriva tecken. Här är en av grundproblemen att få tecknen lika stora. Mitt "hat-ord" är 餐厅, (cāntīng)(=restaurang) där första tecknet innehåller 16 "streck" och det andra bara 4, vilket gör det ganska svårt att få "balans" mellan skrivtecknen i ordet.

Ett vanligt skolexempel inom den Kinesiska Kalligrafin är att skriva tecknet 永, (yǒng) ="evighet" som innehåller många olika grundläggande byggstenar.

Vy från en Kalligrafistudents ögon under en lektion. Notera till höger i bild hur man håller i penseln, 毛笔, (máobǐ)

Vägbeskrivning till MiMiShan CoffeeBar

EDIT 2010-12-14: Jag har sålt MiMiShan CoffeeBar

Jag är väldigt positivt överraskad och glad att av att så många av er kära Läsare har kommit och hälsat på mig på MiMiShan CaffeBar här i Beijing. Tack för det! Mycket trevligt att prata " live" med er, och inte bara min enkelriktade kommunikation här i bloggen.

För att underlätta, om det är fler av som önskar komma och spendera er reskassa hos mig, så ger jag här en detaljerad vägbeskrivning:

Om ni åker Tunnelbana, ta Linje 13 (gul) och hoppa av vid WUDAOKOU, 五道口. Min bar ligger i den stora byggnaden (Dongyuan Dasha, 东源大厦) 100 meter nordväst om stationen och syns tydligt från tunnelbanan. Se foto nedan. I skrivandet stund har jag ännu ingen extern skylt på fasaden, men inne i byggnaden är det tydligt skyltat till:

MiMiShan CaffeBar, 米米山咖啡吧 som ligger på 6:e våningen.

Om ni åker Taxi, så skriv ut och ha med er adressen:

成府路35号东源大厦

五道口地铁站西北角

ChengFu Rd.35 Dongyuan Dasha

Wudaokou Subwaystation Northwest

Mycket Välkomna!

MiMiShan CoffeeBar ligge på 6:e våningen i den stora byggnaden på bilden till vänster, som tydligt syns från tunnelbanestationen WUDAOKOU. (Klicka för större)

Största Pizzan i Beijing

Som Expat i Beijing så är det lätt hänt att man blir lite insnöad på innehållet i tidningar som CITY Weekend och the Beijinger och tror att de speglar Beijing's restaurang- och nattliv objektivt. När man bott här ett tag så konstaterar man att de dessa tidningar är oproportionerligt fixerade vid området kring Sanlitun 三里屯, och extremt fixerade vid de restauranger som annonserar. I och för sig inget konstigt med det, men det tar ett tag innan man "genomskådar" det.

Tex är det en gammal "sanning" i dessa tidningar att "The Kro's Nest" har de största Pizzorna i Beijing och naturligtvis är det "The Tree" som har de bästa.

Om man vandrar runt i tex studentområdena, som jag har börjat göra på sista tiden, så kan man konstatera att det finns en mängd restauranger som mycket väl skulle kavla in Expat-tidningarnas topplistor - om dom nu hade legat på östra sidan - och även annonserat i dessa tidningar.

Ett ställe som definitivt kan ge "The Kro's Nest" en match om vem som har Beijing's största Pizza är "The West Pizza", 西区比萨. The West Pizza ligger på Beijing's västra sida i det snabbt växande området Weigongcun, 魏公村. Jag sprang på denna pizzeria av en slump när jag letade efter objekt att köpa, och det är ett trevligt ställe med fatöl för 5 RMB, och OTROLIGT stora pizzor. Jag tänker inte göra något påstående om vem som har störst Pizza i Beijing, men jag klarade inta av att äta ens hälften, och jag kan äta mycket!

The West Pizza, 58 Minzudaxue Lu, Haidian District

西区比萨，民大西路58号民族大学西门向南(青年假日酒店大院内)

Tel. 68937218 / 68937217

En perfekt måltid "dagen efter". När man tryckt i sig denna pizzan är man knappast hungrig längre. Denna gigant hittas på "The West Pizza" i Weigongcun, 魏公村.

Dörrknapparna i hissen

Alla hissar har ju som bekant två knappar för att manövrera dörrarna. Jag använder i princip aldrig dessa, och min bild av det Svenska hiss-beteendet är att dessa knappar mycket sällan används. Möjligen i något specialfall om man står inne i hissen och väntar på någon som är på väg, att man då håller "öppna dörrarna"-knappen intrycket.

I Kina är detta helt annorlunda. Dessa knappar för att öppna och stänga dörrarna används hela tiden av i stort sett varje hiss-användare. När man går in i hissen så håller artigt den som kommer först in i hissen på öppningsknappen tills alla kommit in, och trycker därefter snabbt på stängningsknappen.

När hissen stannar vid olika våningar för att folk ska kliva av, så är det alltid någon som snabbt trycker på dörr-stängning i exakt det ögonblicket som den som klivit av lämnat hissen. Ibland, men inte lika vanligt, så börjar faktiskt endel trycka på öppningsknappen aningen innan dörrarna automatiskt öppnas när man kommit till sin våning. Man gör allt för att optimera resandetiden. Att vänta på att dörrarna automatiskt ska stängas finns det inte en tanke på.

Varför gör man då detta?

Ja, "hiss-stress" gissar jag är anledningen. Jobbar man i skyskrapor så är det inte en obetydlig tid man lägger i hissarna. Men - jag har konstaterat att även i "lugn hemma miljö" så används knapparna lika flitigt, så det har helt enkelt blivit en (o)vana.

Typiska knappar i en hiss för att manuvrera dörrarna. De används betydligt mer i Kina än i Sverige.

Jordnötter och Sojabönor

När den typiska "Beijing-Hutong-Kinesen" sitter på en uteservering på kvällarna så äter de oftast Lamm-grillspett, 羊肉串, (yángròu chuàn) och dricker öl. Innan maten kommer, och efter att man ätit färdigt så dricker man öl och äter "snacks". Detta "snacks" är i princip alltid Gröna Sojabönor, 毛豆, (máodòu) och Jordnötter, 花生 (huāshēng) med skal. Dessa är skållade i hett vatten så de är mjuka och varma.

Första gången jag provade tyckte jag det var en lite märklig kombination, men när man vant sig så blir det ett perfekt tilltugg till kalla lokala 3-RMB-öl.

En (av många) saker som man kan tycka är ociviliserat här är att Kineserna alltid kastar skalen och pinnarna från grillspetten på gatan. Framåt kvällen täcks marken kring uteserveringarna med pinnar och skal. Lite som en gatuversion av "Long Bar" i Singapore, om det är någon som förstår liknelsen. ;-)

Eftersom jag är en städad person lägger jag mina skal och pinnar på ett fat. När jag sedan går, och servitrisen dukar av mitt bord häller hon bara ut mitt skräp på gatan! Så mycket för att man försökte vara städad.

Gröna Sojabönor, 毛豆, (máodòu) och Jordnötter, 花生 (huāshēng) med skal. Perfekt tilltugg till kalla öl på en uteservering i en hutong i Beijing.

Många studenter - snart

När jag gjorde en "marknadsundersökning" av kundunderlaget för min Kaffe-bar, så undersökte jag lite grovt hur många universitetsstudenter det finns precis i närområdet runt min bar. Wudaokou, 五道口, är Beijing's största universitetsområde, och inom en radie på 2 km (ca 20 minuter promenad) från baren så har jag hittat 10(!) universitet (och en handfull "mindre" skolor). Av dessa 10 har jag hittat uppgifter om antal studenter för 6 stycken.

Studentantalet är imponerande. I dessa sex universitet finns det inte mindre än 140 000 studenter och 16 000 lärare. Notera att detta bara gäller ett urval universitet på promenadavstånd från min bar. Hela Beijing's 92 universitet har total ca 750 000(!) studenter. (Hur var det man sa? Skulle Sverige konkurrera med kunskap?)

Nu ska man inte inbilla sig att det är så lätt att få dessa studenter till en bar där det nära på är västerländska priser, så det gäller att sikta noga med min marknadsföring. Jag ska inledningsvis inrikta mig på Beijing Language and Culture University, 北京语言大学, (lila färg på kartan nedan) som har ca 10 000 utländska studenter - som jag gissar är relativt penningstarka.

En kortfattad slutsats av min "marknadsundersökning" är att det definitivt finns potential i området, men man ska inte underskatta svårigheterna att "fånga" kunderna. En detalj i sammanhanget är att kanske 80% av Beijing's universitetsverksamhet ligger i träda nu på sommaren, och startar igen i september.

De färgade fälten markerar de universitet som ligger allra närmast min bar. Det stora gula fältet är det högt aktade Tsinghua University, 清华大学, som i flera år blivit rankat som Kinas bästa, och det svarta fältet är självaste Peking University, 北京大学, som krigar med

Tsinghua om Kinas prestigefyllda förstaplats.

Länk till bloggkollega

Jag tycker att just idag är en extra bra dag att ha en länk till min vän och bloggkollega Stefan.

Har han skrivit något extra intressant idag kanske?

Stefan - In China

Fördelarna med trehjuling

Sedan jag öppnade MiMiShan CoffeeBar så har jag åkt extremt mycket taxi. Många gånger varje dag. Ibland hittar man ingen ledig taxi vilket är frustrerande, och även om taxi är billigt i Beijing, så blir det en del pengar till slut när man åker mycket.

På grund av detta så har jag ibland nyttjat de mycket fula och förnedrande trehjuliga moped-taxi som staden är full av. När man kommit över den pinsamma känslan att sitta i "lådan" där bak så upptäcker man faktiskt några fördelar.

En fördel är att det är billigt. Ungefär halva priset mot vanlig taxi om man lyckas med prutningen, vilket inte altid är så lätt. För en 10:a kommer man typ en halvmil, eller ibland längre. Priset varierar mycket då det inte finns taxameter, utan chauffören mer eller mindre höftar till ett pris beroende på hur mycket de bedömer att man kan/vill betala - det ständiga fenomenet när man har västerländskt utseende.

Den kanske största fördelen är att de normalt inte påverkas så mycket av trafikkaos. Likt en motorcykel kan de sicksacka mellan de stillastående bilarna när det är köbildning. Ibland kör de upp på trottoaren när det är för trångt.

Jag känner inte till det exakta regelverket, men dessa "taxi" lever i någon form av gråzon, så de är ständigt lite rädda för polisen, och vill därför helst inte köra i de "städade" kvarteren. Som jag fått det berättat så är dessa fordon huvudsakligen till för personer med rörelsehinder, och inte för "ordinarie" taxikörningar. (Dock viss osäkerhet i detta "fakta")

Chaufförerna är också ofta ganska roliga "original" som bjuder på cigaretter, skriker åt medtrafikanterna och pratar obegriplig dialekt. En chaufför jag hade kunde inte köra och prata telefon samtidigt, så varje gång hans mobil ringde var han tvungen att parkera. Det känns "sådär" när man är stressad...

En typisk moped-taxi i Beijing.

En moped-taxi från insidan. Här kör vi uppe på trottoaren för att passera en trafikstockning. Titta noga så ser ni mig i backspegeln.

Visitkortskultur

Proceduren för att överlämna Visitkort, 名片 (míngpiàn), skiljer sig avsevärt mellan Kina (eller rättare sagt östasien) och västvärlden.

På det typiska mötet i västvärlden är visitkortsöverlämnandet ett "måste" som lite nonchalant är snabbt avklarat likt när man delar ut kort när man spelar poker. Man slänger ut korten över bordet utan att göra någon "big deal" av det hela. Skulle man gör en stor affär av sitt kort så är det lite som "Titta vilken fin titel jag har", vilket normalt inte uppfattas som särskilt fint.

I Kina är det helt annorlunda. Här är visitkortsöverlämnandet som en ritual. Man lämnar över korten med båda händerna, och tar emot med båda händerna, och tackar och nästan bugar lite. När du mottagit ett kort ska du intresserat titta på det en stund och gärna ställan någon fråga angående innehållet, typ:

"Jaha, ditt kontor är i Shanghai. Det är en fin stad. Jag var där förra sommaren."

Om du bara tar emot ett kort utan att granska det, så uppfattas det ofint, och ointresserat.

Eftersom att ett kortsöverlämnande kräver alla inblandades fyra händer, så kan man bara överlämna ett kort i taget. Jag har inte förstått vad det är för regelverk som gäller angående vem som ska lämna först - Men det är det kanske någon som vet?

I internationella kretsar i Kina så har visitkorten alltid tryck på båda sidorna. En Kinesisk och en Engelsk sida. Om du överlämnar ett Engelskt kort till en Kines så kommer han nästan garanterat att vända på det och leta efter den Kinesiska sidan. Ska du göra karriär i Kina så ska du definitivt skaffa dig ett dubbelsidigt Visitkort.

Mitt Kinesiska visitkort, som även har en Engelsk baksida. (eller vilken sida är baksidan?)

Beijing's sommarmode

En inte obetydlig del av den Svenska blogg-världen består av mode-bloggande tonårstjejer som lägger upp bilder på deras fantastiska nya skor som de köpt på H&M för 149:-, och drömmer om att bli Sveriges nästa Blondin-Bella. Jag har försökt distansera mig från denna typ av bloggar, men nu tänker jag göra ett undantag. Jag tänker nämligen presentera det manliga sommarmodet i Beijing 2010.

Lite trist är att årets sommarmode är nära på exakt samma som har varit "inne" i flera år. Den genomgående trenden är nämligen att rulla upp tröjan och visa magen!

...och detta oavsett om magen kvalar in i eller inte i skönhetsidealet att ha platt mage. Här är det ingen som skäms för att visa en härlig öl-kagge.

Är det inte bedårande vackert? Trots att jag är stolt över min mage, så har jag inte anpassat mig nog mycket för att rulla upp tröjan ännu - kanske 2011.

Beijing's återkommande sommarmode är "hett" även i år: Rulla upp tröjan och visa din vackra mage.

马上来!，"Kommer strax!"

I bland påstås det lite skämtsamt, iallafall från västerländskt håll, att 没问题 "Inga problem" (méiwèntí) är det vanligaste Kinesiska uttrycket. Jag vill lyfta fram en annan stark kandidat till denna listan:

马上来 "Kommer strax" (mǎshàng lái)

I stort sätt hela servicenäringen i Kina använder detta uttryck på nästan alla frågor om när något är klart, eller när någon/något kommer.

Ganska ofta är den Kinesiska servicen snabb, och då tycker det är helt OK att säga 马上来 om man vet att det som beställts kommer strax, men det används som någon form av standardsvar i alla lägen. Jag hör det definitivt oftast på restauranger. När jag frågar varför min mat aldrig kommer så svarar alltid den förbipasserande servitrisen utan att ha en aning om statusen för min mat: "马上来!，马上来!"

Jag har till och med provat att fråga "När kommer min älg", och de svarar med samma: "马上来!，马上来!"

"马上来" betyder om man översätter tecken för tecken ungefär: "Kommer ridande", dvs i det antika Kina så så använde man ju hästar när det var bråttom med något.

马上 (mǎshàng) betyder "På en häst", och 马上来 (mǎshàng lái) betyder "Kommer ridande", eller i praktisk mening "Kommer strax", och är alltså (ett av alla) Kinesiska uttryck för att något händer fort eller direkt.