The Legend of Kungfu

Jag är dålig på att gå på teater i Beijing, och senast vill jag tro var 2011 när jag såg Mamma Mia. Igår bröt jag trenden när vi gick på The Legend of Kungfu. Scenföreställningen har framförts mer än 8 000 gånger på Red Theatre i Beijing sedan premiären 2004, och kommer jag igår rätt såg vi föreställning nummer 8 140. The Legend of Kungfu har även framförts i en rad andra länders och vunnit en hel del utmärkelser.

Utan några större förhoppningar, och inledningsvis lite irriterad på den höga "turist-faktorn", blev jag väldigt positivt överraskad när föreställningen kom igång. Allt var riktigt vackert och välarbetat. I allt väsentligt var det mer en akrobatikshow på Kungfu-tema än teater. Den triviala handlingen kretsade kring en fattig pojke och hans dröm om att bli Kungfu-mästare. Konversationen i föreställningen var mycket begränsad och vissa repliker framfördes på engelska och det var även engelsk textning rullande över scenen. Man behöver därmed inte vara orolig att inte hänga med i den underordnade handlingen även utan kinesiska språkkunskaper.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera att spendera en kväll med Legend of Kungfu. Framförandet varade i 75 minuter och biljetter kostar från 200 RMB och uppåt. Red Theatre ligger en liten bit öster om Himmelens tempel i södra delen av centrala Beijing.

No.44, Xingfu dajie, Dongcheng
东城区幸福大街44号

http://www.redtheatre.cn/index.html

The Legend of Kungfu

Red Theatre på Xingfu dajie i Peking

Tre dagar i Pingyao

Den historiska staden Pingyao i Shanxiprovinsen har en tämligen unik stadskärna med en mycket stor mängd hus, gator och tempel från Ming- och Qingdynastin bevarade. Därtill har Pingyao en nära på helt intakt stadsmur som omsluter hela staden. (Utöver Pingyao är det bara Xi'an, Jingzhou och Xingcheng som har komplett bevarade stadsmurar i Kina.) Pingyao blev på grund av sitt centrala och strategiska läge Kinas finansiella centrum under Qingdynastin, och där öppnades bland mycket annat Kinas första bank. Tack vare Pingyao's historiskt autentiska utseende har en hel del historiska filmer spelats in där.

Som alltid vid turistattraktioner förstörs en del av den autentiska upplevelsen av kommersen, och så även i Pingyao. Huvudgatorna innanför stadsmuren är fyllda av turistanpassade affärer som säljer krafs, men det får man se igenom, och då är gatorna med dess historiska bebyggelse otroligt vackra.

En egenhet i Shanxi, och definitivt i området runt Pingyao, är att det finns många människor som bor i hus byggda genom att gräva en valvformad grotta in i en bergssida av sandsten. Ingången till grottan förses med en dörr och fönster i varierande kvalité. Många som bor på detta vis är naturligtvis tragiskt fattiga, men det hindrade inte att flera av dem lät oss komma in och titta i deras enkla hem. Mycket intressant, men det är med blandade känslor man hälsar på.

Även i bergssidorna i Pingyaos närområden finns det sevärdheter i form av tempel och historiska byggnadskomplex. Utöver detta besökte i vi även en försvarsanläggning i en bergssida som är uppbygd kring ett nätverk av tunnlar utgrävda i berget. (Zhangbi Ancient Fortress) Anläggningen uppfördes ursprungligen på 400-talet.

En av huvudgatorna i Pingyao.

Miljöbild inifrån någon av alla gårdar som angränsar till Pingyaos huvudgator.

Utsidan av Pingyaos stadsmur.

Hus utgrävda som grottor i en bergssida.

Inifrån ett ”grotthus”. Notera den stora teglade sängen i Shanxi-stilsom är integrerad i spisen för att värmas upp.

En av tunnlarna i försvarssystemet Zhangbi Ancient Fortress.

En varning för Jiankou

Jiankou är en relativt lång och helt orenoverad sektion av Kinesiska muren (ca 20 km). Jag har efter mitt tidigare besök där 2006 vid flera tillfällen rekommenderat och hyllat denna sektion eftersom den är mer eller mindre helt orenoverad och fri från turistshopping. Kanske den genuinaste sektionen i Pekings närområde.

I dag skulle jag utöka mina erfarenheter av Jiankou genom att tillsammans med några vänner gå en ”hiking” på muren från Jiankou till den betydligt mer exploaterade Mutianyu som ligger några timmars vandring öster ut. Vi fullföljde inte, utan vände tillbaka efter några torn och en knapp timme. Med rimlig risknivå för sitt liv är det helt enkelt allt för farligt att fullfölja denna vandring. Muren, som på många ställen har rasat, stiger extremt brant – nära på lodrätt upp för bergssidorna och de en gång existerande trapporna finns inte längre. Vid flera tillfällen under vår relativt korta vandring passerade vi passager där ett minimalt felsteg skulle medföra att man störtar ner längs bergssidan till en sannolik död. Varje år dör en handfull turister vid Jiankou, och många blir strandsatta på någon klipphylla och lyckas inte komma tillbaka. Hittills i år har (enligt lokalbefolkningen) två turister dödats vid Jiankou.

Tidigare har jag gjort hikingen mellan Jinshanling och Simatai och det är en ”Walk in the Park” jämfört med Jiankou till Mutianyu. 

Kontentan av ovanstående är att om man inte verkligen är ute efter ”bergsklättring” och är helt medveten om riskerna så ska man inte ge sig på att klättra på muren vid Jiankou. Själv bedömer jag mig ta betydligt högre risker än den stora massan, men jag tycker att detta är på fel sida om sundhetsgränsen. Bilderna nedan från vårt äventyr ger en indikation av hur brant och svårklättrat det är.

Fyra dagar i Sichuan

Jag har tidigare bara besökt Sichuan på arbetsresa, utan någon bra möjlighet till turism. Nu har jag just spenderat fyra intensiva dygn i Sichuan och äntligen hunnit med en hel del.

Jag tycker att Sichuan är intressant på flera plan. Dels är det en mycket vacker provins (där typ halva ytan är berg) men dess historia är också värd att nämna. Parallellt med de ”klassiska” tidiga kinesiska kulturerna kring Gula floden (Xia/Shang/Zhou) blomstrade även en annan samtida avancerad högkultur i Sichuan som är oförtjänt okänd, men har fått ett litet uppsving i historieintresserade kretsar i och med de relativt nya utgrävningarna i Sanxingdui. Där har man bland mycket annat grävt fram spektakulära bronsmasker som har ett utseende som jag tror av de flesta inte uppfattas som kinesiskt. (Jag skrev 2015 hela artikeln på Svenska Wikipedia om Sanxingdui.) Det var så sent som på 300-talet f.Kr. som kulturen i Sichuan på allvar förenades med den traditionella kinesiska historiebeskrivningen.

Utöver att jag besökt Sanxingdui så har jag även klättrat runt i berget kring den 71 meter höga Jättebuddhan i Leshan som är uthuggen i en bergssida. Även två heliga berg (E-Mei och Qingcheng) med tillhörande tempel har besökts, och naturligtvis även forskningscentret för Panda-uppfödning. En annan kanske märklig sevärdhet som intresserar mig som ingenjör ganska mycket är Dujiangyan's bevattningssystem som byggdes för över 2 200 år sedan. Det mest omtalade i detta projekt var att man sprängde sig genom ett berg genom att växelvis elda och hälla vatten på berget för att skapa en kanal, men anläggningen innehåller även många andra tekniska egenheter kring vattenflöden etc. som naturligtvis blir intressantare med tanke på dess ålder  Systemet är fortfarande i drift drygt två millennium senare. Jag lyckades naturligtvis även klämma in ett besök vid en kejsargrav; Liu Bei som år 221 grundade Shu Han-dynastin.

 Jag framför den 71 meter höga Jättebuddhan i Leshan som är uthuggen i en bergssida. Notera storleken på tåspetsarna bakom mina axlar.

 En av alla pandorna på Chengdus forskningscenter för pandauppfödning.

 Denna gigantiska bronsmask från Sanxingdui är 132 cm bred. Den är en av väldigt många liknande masker som hittades 1986 utanför Chengdu tillsammans med en stor mängd andra artefakter.

Hotpot av Sichuan-typ, dvs kryddig!

Nu även möjligt med E-visum till Kina

Från och med i år är det möjligt ett söka 30-dagars "E-visum" till Kina. Det innebär att man ansöker helt elektroniskt och bifogar alla bilagor (inklusive pass) som pdf- eller jpg-bilder (som man skapar med t ex kameramobil eller skanner). Passet behöver alltså aldrig skickas iväg. E-visumet gäller "kollektivt" för minst två personer som måste resa in och ut från Kina vid samma tidpunkt. Visumet får man över post som ett dokument som man använder tillsammans med sitt pass vid in- och utresekontrollen i Kina. Man kan söka visumet upp till tre månader innan man åker, och man får sedan visumet hemskickat ca en vecka innan avresa. De 30 dagarna som visumet gäller börjar räknas från tiden för utfärdandet, vilket är en dryg vecka eller så innan avresan. I praktiken betyder det att man får upp mot tre veckors vistelsetid i Kina.

Det som ska bifogas till ansökan som pdf-fil eller jpg-bild är:

* Pass

* Flygbiljett

* Hotellbekräftelse (för första natten eller första hotellet)

* Personfoto

Som jag ser det är fördelarna mot det klassiska alternativet att man slipper skicka iväg sitt pass, vilket jag aldrig tycker om. Det är dessutom ett betydligt enklare ansökningsförfarande för E-visum som inte tar många minuter att klicka sig genom.
Slutligen är det billigare. Priset för ett E-visum är idag 1 200 kr per person inklusive leveransporto vilket ska jämföras med 1 580 kr (+ returfrakt) som ett traditionellt visum med posthantering kostar idag.

Nackdelarna är vistelsetiden om man har för avsikt att stanna mer än två veckor. Ska man stanna i tre veckor så börjar man nog närma sig gränsen. En annan (lite märklig) nackdel är att det inte fungerar för ensamresenären.

E-visum hanteras av Visum till Kina som är officiell partner för Bureau of Exit and Entry Administration Ministry of Public Security P.R.C i Norden.

Exemple på hur ett E-visum ser ut

Den KOMPLETTA guiden till turism i Beijing

Jag tycker mig ha belägg för att lite kaxigt påstå att denna blogg är den mest kompletta samlingen av svensk turistinformation om Beijing på nätet. Det betyder att om du ska vara maximalt förberedd inför att turista i Beijing så ska du naturligtvis läsa HELA bloggen. Om man upplever detta som tidsödande (man kanske har ett liv vid sidan om datorn) så kommer här ett inlägg som i kompaktformat länkar till allt väsentligt du behöver veta inför din resa.

En tidig fundering inför en resa till Beijing är nog ofta NÄR det är lämpligt att åka. VAR man ska bo är också ett vanligt "problem". Ska man bo på "vanligt" hotell eller kanske på Courtyard i klassisk Beijing-miljö? Heter staden förresten Beijing eller Peking?
Åker man på sommaren kan man tänka på att följa det lokala modet när man planerar klädsel.

Man behöver söka visum till fastlands-Kina och här ändrar sig reglerna då och då. Är man allergiker är det bra att veta hur man ska hantera det, och hur är det med vaccination? Hur mycket kostar egentligen en resa till Beijing? ...och finns det uttagsautomater eller behöver man växla hemma?. Passar kontakten till mobilladdaren i de kinesiska väggutagen, eller behövs det adapter?...och hur gör man för att komma åt Facebook och Twitter i Kina?

Innan man åker kan det vara bra att ha lite bakgrundskunskap om resmålet. Dels om Beijing's historia, och även om Kinas tid som Kungarike och Kejsaredömme. Det kan även vara bra att kunna de viktigaste fraserna på kinesiska och veta vad Mandarin betyder.

En del oroar sig för t ex hur toaletterna är i Kina eller hur man tar sig från flygplatsen till hotellet. Nej - taxichaufförerna kan inte engelska så förbered er på att skriv ut adresserna till tänkta resmål på kinesiska.

Vad ska man då göra i Beijing? Utöver "självklarheterna" som t ex den Kinesiska muren och Förbjudna staden så finns det massor med "okända" men ändå intressanta historiska sevärdheter, och naturligtvis även en del moderna sevärdheter som OS-anläggningen, CCTV byggnaden eller National Grand Theatre. Om ni köper färdiga utfärder till sevärdheter så vad medvetna om vad "Shopping" innebär. Se till att håll i reskassan, se upp i trafiken och låt er inte luras av Det Kinesiska Te-tricket eller av en byggarbetares antika fynd. En utförlig lista över turistmål finns här.

Shoppa vill många göra och de flesta vill till turistvaruhusen, men det finns även många andra lokala marknader. Wangfujing är inte lika intressant som det påstås, så lägg hellre tiden t ex på den gigantiska te-marknaden. Det är alltid bra att ha en grundkännedom om hur det fungerar att pruta.

Man "måste" äta Peking-anka när man är här. Maten är definitivt en av stadens egenheter och några restaurangtips hittar ni här, här och här. Hur lätt är det att turista i Kina om man är vegetarian? Klarar man sig även om man inte kan äta med pinnar? Det kan även vara bra att ha en ungefärlig bild av prisläget på de kinesiska krogarna.

SPA och massage är ju alltid trevligt. Prova en fotmassage, eller om du är äventyrlig så prova ett genuint kinesiska SPA.

Lite mer detaljerade kartor över "attraktioner" finns för Region Nordväst, Region Mitt, Region Ost och Region Sanlitun. Här finns även in innehållsrik lista på sevärdheter, restauranger shoppingställen, parker och mycket annat.

Gräver man djupare i bloggen finns det betydligt mer detaljerad information, och jag tror härmed man kan dra slutsatsen att det som behövts skrivas har skrivits. ;-)

Trevlig Resa!

Soluppgång över norra Kina (eller möjligen södra Mongoliet)

Ett smoggigt östra Beijing från ovan.

Dagens boktips: "Mitt Peking"

Om några veckor åker jag till Beijing igen och kommer under resan till stor del vara guide till en kompis som har nöjet att göra sin första tripp till Kina. Mycket lägligt till denna resa lanseras den pinfärska guideboken "Mitt Peking" som är skriven av Jojje Olsson, som även tidigare skrivit "Peking – förändringarnas stad". 

Mitt Peking är i grunden en klassisk reseguide med den lite speciella egenheten att den inte lägger den tyngsta fokusen på de självklara sevärdheterna som Kinesiska muren och Förbjudna staden utan går mer i djupet på de inte så kända attraktionerna - och även på en del helt okända.

I boken beskrivs Beijing i åtta kapitel genom en fördjupning i åtta utvalda regioner i staden. För varje region beskrivs de intressantaste sevärdheterna i kombination med shoppingen och mat och nöjeslivet. Kapitlen är även utspädda med lite blandad information i olika inriktningar.

Varje "regions-kapitel" avslutas med ett förslag på hur man under en heldag får ut det maximala ur respektive region. En karta med tillhörande beskrivning föreslår hur man under respektive dag ska ta sig runt och då få en lagom blandning av kultur, shopping och restaurangförslag. Min bedömning är ett dessa förslag beskriver tämligen intensiva dagar, men man får definitivt se mycket om man följer dem.

Speciellt var det gäller restauranger och barer tycker jag att Mitt Peking ger väldigt många intressanta förslag som jag kommer att prova nästa gång jag kommer till stan. En sak värd att nämna vad det gäller restaurangrekommendationer är att de ofta är en färskvara. Restauranger kommer och går, och i detta avseendet torde Mitt Peking vara den bäst uppdaterade på marknaden.

Boken, som är på 216 sidor, ger ett perspektiv på hur otroligt mycket det finns att se i Beijing. Som jag skrev i inledningen så fokuserar inte Mitt Peking på de självklara och tyngsta attraktionerna vilket jag tycker gör den lite annorlunda. Jag kan tycka att det är anmärkningsvärt t ex att Minggravarna inte nämns och att Kinesiska muren bara fått en sida, men dessa attraktioner finns å andra sidan utanför de fördjupade regionerna. Det man får i stället är djupare information om de mer okända guldkornen vilket jag tror att många uppskattar. Jag som historieintresserad tycker även om att boken ganska frekvent beskriver historien bakom de olika platserna.

Jag konstaterar när jag tänker efter att jag själv läst väldigt få guideböcker om Beijing, så jag har inte så mycket att jämföra med. Dock vill jag tro att Mitt Peking utmärker sig genom att lägga mycket krut på "svårtillgängliga" pittoreska guldkorn som jag kan tänka mig missas i andra guide-böcker. Jag vet av egen erfarenhet att det ofta kan vara dessa guldkorn som ger de bästa minnena efter en resa.

Mitt Peking - av Jojje Olsson

Beijings äldsta hutong

Beijings äldsta gata är sannolikt Sanmiaojie (三庙街) som ligger i den del av Beijing som totalförstördes år 1215 av Djingis khan, dvs innan mongolerna under slutet av 1200-talet byggde "sitt" Beijing med det vägnät som ligger till grund för vad som idag normalt kallas "hutonger". Gatan Sanmiaojie har nog en värdig ålder på runt 900 år, men jag reserverar mig mot att det är en "riktig" hutong.

Jag tror att det finns flera hutonger vars sträckning är från Yuandynastins ursprungliga Beijing och därmed är ungefär lika gamla, dvs lite dryg 730 år. Dock är det flera källor som pekar på att just hutongen "ZhuanTa" (砖塔胡同) är den äldsta.

Lika gammal som hutongen ZhuanTa är pagodan "Wansong Laoren" (万松老人塔), som ligger precis vid ZhuanTa's östra entré. Pagodan, som är 16 meter hög, är den enda teglade pagoden i centrala Beijing. Kring pagodan finns en mysig liten innegård med ett enkelt museum. All text i museet är dock på kinesiska. Högst sannolikt har hutongen ZhuanTa fått sitt namn från pagoden eftersom ZhuanTa betyder just "Teglad pagod".

ZhuanTa och dess pagod ligger nästan exakt två kilometer rakt väster från norra porten till den Förbjudna staden. Detta är ingen turistattraktion som man behöver planera sin resa efter, men om man råkar promenera i närheten kan man ta en titt i innegården runt pagoden och kanske gå en bit i hutongen.

Några fina portar i hutongen ZhuanTa. Överlag är ZhuanTa som en helt "vanlig" hutong i Beijing.

Den 16 meter höga Pagodan Wansong Laoren bakom dess port söder om entrén till hutongen ZhuanTa. Ett litet trevligt museum om hutongen och pagodan finns på innegården.

En karta från museet som visar hutongen ZhuanTa (rödmarkerad). Pagodan är markerad vid dess östra slut (höger).

Mogaogrottorna (sista delen i "Stein-följetongen")

En mil sydost om Dunhunag-oasen längs en bergsida finns det otroliga 735 stycken konstgjorda grottor utspridda över två kilometer av bergssidan. Alla grottorna är konstgjorda, dvs handgrävda och 487 av dem (de södra) är i riktigt gott skick. Grottorna började byggas på 300-talet och utbyggnad och ombyggnad fortsatte sedan under ca 1 000 år frammåt tills att Sidenvägen successivt övergavs.

Grottorna, som heter Mogaogrottorna (莫高窟) är inredda som buddhistiska tempel i olika storlekar. Från flera våningar höga till mycket små. De är mycket färgglatt målade på insidan och många har olika skulpturer och altare. Eftersom de byggts av en mängd olika dynastier genom historien, och även av förbipasserande på Sidenvägen så finns det ett myller av olika stilar blandat. T om kan det vara både taoism och buddhism i samma grotta.

Mogaogrottorna har genom historien blivit ett bibliotek för en extremt stor samling betydande skrifter. Som nämndes i ett tidigare inlägg så var det här som Aurel Stein för en struntsumma lyckades köpa stora delar av det som i dag kallas Dunhuang-manuskripten, och som bland annat även innehöll världens äldsta existerande tryckta bok. Som så mycket annat av världens flyttbara skatter så finns även detta nu i London.

Som turist måste man besöka Mogaogrottorna i grupp med guide, och man får inte fotografera inne i grottorna. En tråkighet är att varje grupp bara besöker åtta(!) grottor och det tycks vara slump vilka man får se beroende på vilka grottor som är "upptagna" av andra grupper. Längs med bergssidan cirkulerar det massor med olika grupper, och vi gjorde "fulingen" att hoppa mellan grupperna vilket gjorde att vi kunde se mycket fler grottor. ;-)

Mogaogrottorna är definitivt en tung turistattraktion som är ett måste att besöka om man är i Dunhuang.

Jag utanför den högsta av grottorna. Där inne finns en Buddha i Tang-stil som är sju våningar hög.

Så här kan det se ut i grottorna. Detta är en av de större.

 Det var ur denna grottan (Nr. 16/17) som Stein köpte loss Dunhuang-manuskripten. Dörrarna man ser på olika höjd längs bergssidan leder alla till olika grottor.

 Delar av Dunhuang-manuskripten som Stein köpte år 1907. Stein återkom även år 1914 och köpte ännu fler av den korkade munken. Totalt har Stein fått med sig nästan 20 000 dokument och målningar från Mogaogrottorna.

Yumenguan 玉门关

Den Kinesiska Muren var som allra längst under Handynastin (206 f.Kr. till 220 e.Kr.). Kring år 110 f.Kr. förlängde den krigiska Kejsare Wu (汉武帝) muren västerut där den passerade norr om Dunhuang, och passagen och försvarsanläggningen Yumenguan byggdes. Yumenguan inkluderar två fort, 20 vårdkasetorn och 17 segment av den Kinesiska Muren. Notera att denna del av muren alltså byggdes mer än 1 600 år före de sektioner som man normalt besöker som turist i Beijing.

En av flera anledningar till att förlänga muren så långt västerut var att säkra handelsvägen mot väst, och denna rutt öppnade på allvar runt 119 f.Kr. och fick långt senare namnet Sidenvägen. Det var här som Marco Polo passerade nästen 1 400 år efter att handelsvägens öppnade. Yumenguan var den huvudsakliga passagen för Sidenvägen in till Kina, och man kan kalla den för Kinas västra port.

Att besöka Yumenguan och den Kinesiska Muren från Handynastin är kanske inte otroligt intressant om man inte har ett specialintresse i ämnet. Dock tror jag att om man tar sig mödan att besöka Dunhuang så har man säkerligen det intresse som krävs för att liksom jag verkligen uppskatta de drygt 2 000 år gamla lämningarna.

Ca 100 km bilväg är det mellan centrala Dunhunag och Yumenguan.

Small Fanpan Castle är det mest kända landmärket för Yumenguan, och i flera sammanhang så kallas just det här fortet lite felaktigt för Yumenguan. Detta fort var en militär ledningscentral för försvaret av Yumenguan under Handynastin.

Jag inne i Small Fanpan Castle. Norra porten syns i bakgrunden.

Kinesiska muren från Handynastin fotad av Aurel Stein 1907.

Kinesiska muren från Handynastin fotad av mig 2014.

Ett vårdkasetorn syns längst bort till vänster i bilden.

Notera att denna del av muren är byggd på ett helt annat vis än den mur man normalt ser utanför Beijing. Handynastins mur i öknen är byggd av packad jord armerad med gräs. Det kan låta som en tveksam metod, men metoden var mycket vanlig och strukturen står kvar än i dag.

Karta som visar Hexi-korridoren, vilket är den smala landremsa mellan den Kinesiska muren och den Tibetanska höplatån där Sidenvägen passerade. Längs upp till vänster visas Yumenguan.

Jag har skrivit Wikipedias artikel om Hexikorridoren för den som vill läsa lite mer.

Följer Steins fotspår i Dunhuang

Den ungersk-brittiska arkeologen Aurel Stein följde 1907 Sidenvägen västerifrån mot Kina för att leta efter historiska lämningar längs vägen. Vid denna tiden, några år innan Qingdynastin föll, visade Kina ingen större intresse för detta västliga ökenområde, så det fanns ingen tyngre bevakning av gränsen.

När Stein kom till den östra delen av Taklamakanöknen stötte han plötslig på rester av ett gammalt torn mitt i öknen som visade sig vara del av en förfallen mur.

Stein följde muren och hittade även ett mycket gammal fort i anslutning till muren. Efter detta nådda Stein oas-staden Dunhuang (敦煌). Söder om staden bland en massa grottor hittade Stein äldre skrifter som han köpte billigt från en munk.

Det som Stein först stött på vad resterna av den västligaste punkten av den över 2 100 år gamla Kinesiska Muren från Handynastin och fortet Yumenguan ("Jade Gate"), vilket är en av Kinas två västra portar som man måste passera när man följer Sidenvägen in till Kina. Staden Dunhuang har historiskt varit Kinas sista utpost mot väster innan man lämnar den civiliserade värden. Grottorna var Mogaogrottorna, och bland de skrifter som Stein köpte fanns en kinesisk variant av Diamond Sutra från år 868, och det är världens äldsta tryckta bok som existerar i dag.

Från att jag läst om historien ovan har jag alltid velat besöka Dunhuang. När jag senare fördjupade mig i den äldre historien kring den Kinesiska muren så bestämde jag mig att nästa gång jag åker till Kina så jag definitivt besöka Dunhuang. Nu har jag äntligen landat här i öknen, och jag kommer naturligtvis att återkomma med recensioner efter att jag nu 107 år senare gör om Aurel Steins resa - fast jag kommer från öster i stället för väster.

Jag, som idag äntligen har anlänt till Dunhuangs ökensand.

Crescent Spring (月牙泉), fotograferades 1907 av ovan nämnda Stein.

Precis söder om Dunhuang finns denna märkliga mån-formade sjön inbäddad bland sanddynorna. 

 Crescent Spring, fotograferad av mig 2014.
Nu är det en turistattraktion att kliva omkring här i sanden. Man kan även rida kamel runt sanddynorna om man vill lägga på ännu ett lager av "öken-känsla".

Karta som visar Dunhuangs betydelsefulla läge (gul pil) längs Sidenvägen.

En extremt intensiv vecka i Xian avklarad

Har just avnjutit en hel vecka i Xian, och det är nog en av de intensivaste turistveckor jag gjort. Under dessa sju dagarna har följande turistaktiviteter prickats av:

❏ Besökt Trumtornet (centrala landmärken)
❏ Besökt Klocktornet (centrala landmärken)
❏ Cyklat ett varv på stadsmuren
❏ Besökt Terrakottaarmén
❏ Besökt den Första Kejsarens grav (Kejsargrav från Qindynastin)
❏ Besökt Giant Wild Goose Pagoda
❏ Besökt Daming Palace (Palatset från Tangdynastin)
❏ Besökt de muslimska kvarteren
❏ Besökt Shaanxis historiska museum
❏ Besökt Huaqing Hot Spring (Historiskt SPA)
❏ Besökt Han Yang Ling (Kejsargrav från Handynastin)
❏ Besökt Qianling (Kejsargrav från Tangdynastin)
❏ Besökt Famen Tempel (Buddhistiskt tempel)
❏ Besökt Banpo-utgrävningen (Stenåldersby)
❏ Besökt Great Mosque (Muslimsk moské)
❏ Besökt Xi'an Beilin Museum (Kalligrafi- och sten-museum)

Jag har redan skrivit om en del av ovanstående (länkat), och jag återkommer eventuellt med mer av dem framöver.

Är det någon som lyckats pricka av fler attraktioner än detta under en vecka i Xian?

Vad som jag även hade på min planeringslista, men som det inte blev tid för:
❏ Lämningarna efter Handynastins Xian (Changan)
❏ The Small Wild Goose Pagoda (har jag dock besökt tidigare)
❏ Berget Huashan

Den drygt 2 200 år gammla Terrakottaarmén som vaktar den första kejsarens grav är den odiskutabelt tyngsta attraktionen i Xian.

Qianling Mausoleum

Jag tycker mig se en intressant parallell i trenden för gravbyggande mellan Kina och Egypten, även om det är en tidsföskjutning på ca 2000 år:

❏ Under Kinas Qin- och Handynasti (221 f.Kr. till 220 e.Kr.) byggdes stora och mycket dyra gravar i form av artificiell handbyggda pyramider av packad jord. Under Egyptens tredje och fjärde dynasti (ca 2600 f.Kr. till 2500 f.Kr) byggdes de stora och kända pyramiderna.

❏  Under Kinas Tangdynasti (618–907 e.Kr.) byggdes kejsarna sina gravar som tunnlar och schakt i redan befintliga berg norr om dagens Xian. Under Egyptens 18:e, 19:e och 20:e dynasti (1540 f.Kr. till 1060 f.Kr) begravdes faraonerna i tunnlar och schakt i Konungarnas dal utanför Luxor.

För både det kinesiska och egyptiska rikena var de stora gravpyramiderna en ekonomisk och resurskrävande börda. Båda rikena kom fram till samma lösning att i stället gräva tunnlar i ett befintligt berg, vilket var dramatiskt mycket billigare.

Min "Tomb Raider"-resa går vidare genom dynastierna (Qin- och Han- är redan avklarade). Nu är det dags att besöka en Tang-grav, och den mest spektakulära är dessvärre den som ligger längst från Xian, nämligen Qianling Mausoleum 乾陵 som är graven till den tredje Tang-kejsaren Gaozong 唐高宗 som regerade år 649 till 683.

Som nämndes i min inledande spaning ovan så är stor del av Tang-kejsarnas begravda inuti verkliga berg, och Qianling är inget undantag. Själva graven är i vanlig ordning inte öppnad, och detta är en av de gravar man tror minst sannolikt har drabbats av gravplundring. Det finns några "satellitgravar" för kejsarens prinsessor söder om kejsargraven som är öppnade för besök, och det är lite effektfullt att gå ner i de kalla tunnlarna.

Det som dominerar Qianlinggraven bortsett från berget är dess "Spirit way" 神道 som kantas av en hel del skulpturer. Det finns även en del andra monument som t ex de 61 statyerna av "Utländska tjänstemän" som alla dessvärre har blivit halshuggna.

För många kineser är det av flera skäl mycket olämpligt att klättra upp på en grav till en kejsare, och det är många gravar där det inte är tillåtet. (Första kejsarens grav vid Terrakottaarmén stängdes för klättrare år 2010 till min stora förtvivlan då jag inte var uppe där under mitt förra besök.) 
Glädjande nog för mig är det tillåtet att klättra upp på berget vid Qianling. Man bör ha bra fysik för att klättra upp då det är högt, brant och i mitt fall även varmt. Dock har jag själv bevisat att bra fysik kan ersättas med stark vilja när man klättrar. Uppifrån berget kan man fundera på att rakt under en finns det en sannolikt fantastisk oöppnad gravkammare, och man kan även njuta av utsikten. Dock är det en katastrofal plats att befinna sig på enligt kinesisk Feng Shui.

Qianling finns att beskåda 75 km nordväst om Xian centrum.

"The Sprit Way" mot berget där kejsarens oöppnade grav finns gömd någonstans.

Närbild på statyerna som kantar "Spitit Way" mot berget. Här sett mot söder, dvs från berget.

Hälften av de halshuggna 61 statyerna av "Utländska tjänstemän" som finns på vägen mot graven.

Jag, efter att ha klättrat upp på gravberget. Som ni ser är jag inte andfådd det minsta. Rakt under mig vilar sannolikt kejsare Gaozong. I bakgrunden syns monumenten som kantar vägen mot berget.

Nere i princessan Yongtais grav som ligger söder om kejsarens grav. Själva gravkammaren kan man skymta bakom gallret inne i porten.

Att komma in på Shaanxi History Museum

Shaanxi History Museum 陕西历史博物馆 är det stora historiska museet i Xian, och har man ett historiskt intresse av de äldre kinesiska dynastierna så är det nära på ett måste med ett besök.

Shaanxi History Museum är liksom många andra museum av liknande dignitet i Kina gratis vid uppvisande av ID handling. Dock är inte salarna i Shaanxi History Museum stora nog att svälja det gigantiska intresse som finns för museet. Man har därför begränsat antal biljetter till 2 500 st på förmiddagen och 1 500 st på eftermiddagen.

Vi kom till museet en förmiddag och möttes ev en rejäl kö utanför. Detta i kombination med informationen att förmiddagens alla biljetter var slut. Inget att göra åt det, så vi spenderade några timmar vid Giant Wild Goose Pagoda 大雁塔 som finns på promenadavstånd sydost från museet. När vi kom tillbaka på eftermiddagen möttes vi igen av beskedet att nu var alla dagens biljetter redan slut!

Sommartid öppnar musset kl 08:30, så dagen efter var vi där redan 07:45 för att vara i riktigt god tid, men när vi anlände så var det redan en hiskelig kö utanför. Efter någon timme började kön långsamt röra sig. Biljetterna såldes inte kontinuerligt, utan med jämna mellanrum stängde biljettluckorna i kanske 10 minuter, för att sedan fortsätta. Kl 10:40 klev vi in på museet. Trots att vi var på plats 45 minuter innan öppning fick vi vänta i nära på 3 timmar innan vi fått vår biljett.

Väl inne i museet fick man förståelse för att de portionerade ut biljetterna lite stötvis. Första våningen var nära på helt full av folk. Det var en kamp att tränga sig fram till glasmontrarna och få en glimt av vad som ställdes ut. Ett komiskt fenomen med kinesiska turister på museeum är att de måste fotografera nära på varje objekt, och vid varje lite större objekt ska de fotograferas stående jämte objektet.

Museet är bra uppbyggt och startar från stenåldern och arbetar sig sedan kronologiskt genom dynastierna genom historien. Fokus är naturligtvis på de dynastier som var tunga runt Xian, dvs det är mest från Zhou, Qin, Han och Tang.

På denna typ av museeum blir det lätt en stor övervikt av olika typer av skålar, kokkärl och vaser, men det är en grundlag på historiska museum som inte går att ändra. Själv uppskattade jag mest att se vapnen från Terrakottaarmén, och även prydnadssaker från Tangdynastin som är väldigt speciella.

http://e.sxhm.com
Shaanxi History Museum ligger ca 4 km söder om det centrala Bell Tower i Xian centrum.

Den långa kön som mötte oss utanför  Shaanxi History Museum 45 minuter innan museet öppnar.

Vapen från Terrakottaarmén som är i ett utmärk skick trots 2 200 år under jord.

Dessa vapnen har an fantastisk historia. Först användes de när Qin erövrade och enade Kina. Därefter bevakade de kejsarens grav i händerna på Terrakottaarmén. Slutligen blev de stulna av rebellen Xiang Yu när Terrakottaarmén förstördes och Qindynastin störtades. De fysiska vapnen på fotot ovan var dock bara med om de två första episoderna eftersom de blev kvar vid Terrakottaarmén.

 Var det möjligen denna lergåsen från Handynastin som inspererade Jonas Jonasson till boken Analfabeten som kunde räkna. (De tre kinesiska flickorna producerade lergäss från Handynastin och sålde som äkta)

Mycket vackra vaser från Tangdynastin (år 618-907).

Tanken slår mig ibland om vilket värde denna typ av objekt, som "bara" är en i mängden på ett museeum, skulle få om de kom ut på den öppna marknaden. Förra året hittades  en Mingvas (från 1400-talet) i Borås, och den värderades till ca 25 millioner. Vaserna på bilden ovan skulle betinga ett betydligt högre värde.