Att peka på sig själv, Var?

När jag tog mina första stapplande lektioner i Kinesiska i Kina för drygt två år sedan så lade jag märke till ett intressant fenomen.

Vi gjorde övningen att läraren pekade på något och vi elever skull säga vad det var, ungefär som när man lär småbarn prata. T ex pekade läraren på "Lampa", "Bok", "Hand", och allt var frid och fröjd med ett tydligt undantag:

När läraren pekade på sin näsa så svarade vi västerländska elever alltid fel. Vi svarade nämligen "Näsa" 鼻子 (bízi)...och vad var det för fel med det?

Grejen var att läraren inte menade "Näsa" utan menade "Lärare" (dvs sig själv).

När jag pekar på mig själv så pekar jag oftast på bröstet, magen eller mot hjärtat. När en Kines pekar på sig själv pekar han/hon oftast på sin näsa.

Det som gjorde att jag kom och tänka på denna historien just idag är att jag läser om hur de Kinesiska skrivtecknen har utvecklats genom årtusendena, och idag läste jag om tecknet för "Själv" 自 (zì) och det visar sig att detta tecknet efterliknar just en näsa, vilket uppenbarligen enligt den uråldriga Kinesiska uppfattningen symboliserar sig själv - och fortfarande gör.

Att lära sig historiken kring de Kinesiska skrivtecknen gör att det är mycket lättare att lära sig dem. Då får man ett bildminne och en historia kopplat till tecknet. Här kan ni läsa mer om den Kinesiska skriftens historia, och här kan ni läsa mer om hur skrivtecknen är uppbyggda.

Den historiska utvecklingen av tecknet för "Själv"自 som avbildar en näsa. Äldst till vänster och nyast till höger.

Från vänster: Orakelbenskrift 甲骨文, Bronsskrift 金文, Stor Stämpelskrift 大篆 och slutligen längst till höger dagens utförande som det sett ut i ca 2 000 år.