I dag var det ett år sedan jag landade i Beijing för att lära mig prata Kinesiska på allvar. Som "alltid" så har tiden gått mycket fort. Jag inbillade mig inledningsvis att jag skulle vara på en acceptabel (språklig) nivå efter ett halvår, men det insåg jag snabbt att det inte skulle räcka. Av mina 52 veckors "studietid" så har faktiskt bara 33 varit i skolbänken. De övriga 19 har vag varit ute och rest.
I början var mitt stora problem hörförståelsen. Det tog flera månader innan jag i huvudtaget kunde snappa upp vad Kinesen "på gatan" sa. Det tar också många månader att få in grundkänslan för hur språket fungerar. Det är så totalt skilt från tex Engelska och Svenska.
När hörförståelsen började trilla på plats så börjar jag inse att mitt uttal är nästa katastrof på åtgärdslistan. Detta året har jag lagt mycket stor del av min skoltid på att vässa mitt uttal i stället för att packa på mig fler ord och mer grammatik.
Min starka sida har hela tiden varit att skriva och läsa. Jag kan utan att skämmas säga att jag har en specialbegåvning för att lära mig de Kinesiska skrivtecknen, vilket har hållit mitt självförtroende uppe när det gått trögt på andra plan.
Ett sätt att utveckla min skrivförmåga är att min lärare tvingat mig att (nästan) varje dag skriva dagbok. Ovan är dagens dagboks-"inlägg", fast skrivet på datorn - jag skriver annars alltid för hand.
Imponerande!
SvaraRadera