måndag 3 oktober 2016

Tre dagar i Pingyao


Den historiska staden Pingyao i Shanxiprovinsen har en tämligen unik stadskärna med en mycket stor mängd hus, gator och tempel från Ming- och Qingdynastin bevarade. Därtill har Pingyao en nära på helt intakt stadsmur som omsluter hela staden. (Utöver Pingyao är det bara Xi'an, Jingzhou och Xingcheng som har komplett bevarade stadsmurar i Kina.) Pingyao blev på grund av sitt centrala och strategiska läge Kinas finansiella centrum under Qingdynastin, och där öppnades bland mycket annat Kinas första bank. Tack vare Pingyao's historiskt autentiska utseende har en hel del historiska filmer spelats in där.

Som alltid vid turistattraktioner förstörs en del av den autentiska upplevelsen av kommersen, och så även i Pingyao. Huvudgatorna innanför stadsmuren är fyllda av turistanpassade affärer som säljer krafs, men det får man se igenom, och då är gatorna med dess historiska bebyggelse otroligt vackra.

En egenhet i Shanxi, och definitivt i området runt Pingyao, är att det finns många människor som bor i hus byggda genom att gräva en valvformad grotta in i en bergssida av sandsten. Ingången till grottan förses med en dörr och fönster i varierande kvalité. Många som bor på detta vis är naturligtvis tragiskt fattiga, men det hindrade inte att flera av dem lät oss komma in och titta i deras enkla hem. Mycket intressant, men det är med blandade känslor man hälsar på.

Även i bergssidorna i Pingyaos närområden finns det sevärdheter i form av tempel och historiska byggnadskomplex. Utöver detta besökte i vi även en försvarsanläggning i en bergssida som är uppbygd kring ett nätverk av tunnlar utgrävda i berget. (Zhangbi Ancient Fortress) Anläggningen uppfördes ursprungligen på 400-talet.


En av huvudgatorna i Pingyao.

Miljöbild inifrån någon av alla gårdar som angränsar till Pingyaos huvudgator.

Utsidan av Pingyaos stadsmur.

Hus utgrävda som grottor i en bergssida.

Inifrån ett ”grotthus”. Notera den stora teglade sängen i Shanxi-stilsom är integrerad i spisen för att värmas upp.

En av tunnlarna i försvarssystemet Zhangbi Ancient Fortress.

lördag 1 oktober 2016

En varning för Jiankou


Jiankou är en relativt lång och helt orenoverad sektion av Kinesiska muren (ca 20 km). Jag har efter mitt tidigare besök där 2006 vid flera tillfällen rekommenderat och hyllat denna sektion eftersom den är mer eller mindre helt orenoverad och fri från turistshopping. Kanske den genuinaste sektionen i Pekings närområde.

I dag skulle jag utöka mina erfarenheter av Jiankou genom att tillsammans med några vänner gå en ”hiking” på muren från Jiankou till den betydligt mer exploaterade Mutianyu som ligger några timmars vandring öster ut. Vi fullföljde inte, utan vände tillbaka efter några torn och en knapp timme. Med rimlig risknivå för sitt liv är det helt enkelt allt för farligt att fullfölja denna vandring. Muren, som på många ställen har rasat, stiger extremt brant – nära på lodrätt upp för bergssidorna och de en gång existerande trapporna finns inte längre. Vid flera tillfällen under vår relativt korta vandring passerade vi passager där ett minimalt felsteg skulle medföra att man störtar ner längs bergssidan till en sannolik död. Varje år dör en handfull turister vid Jiankou, och många blir strandsatta på någon klipphylla och lyckas inte komma tillbaka. Hittills i år har (enligt lokalbefolkningen) två turister dödats vid Jiankou.

Tidigare har jag gjort hikingen mellan Jinshanling och Simatai och det är en ”Walk in the Park” jämfört med Jiankou till Mutianyu

Kontentan av ovanstående är att om man inte verkligen är ute efter ”bergsklättring” och är helt medveten om riskerna så ska man inte ge sig på att klättra på muren vid Jiankou. Själv bedömer jag mig ta betydligt högre risker än den stora massan, men jag tycker att detta är på fel sida om sundhetsgränsen. Bilderna nedan från vårt äventyr ger en indikation av hur brant och svårklättrat det är.





tisdag 20 september 2016

Fyra dagar i Sichuan


Jag har tidigare bara besökt Sichuan på arbetsresa, utan någon bra möjlighet till turism. Nu har jag just spenderat fyra intensiva dygn i Sichuan och äntligen hunnit med en hel del.

Jag tycker att Sichuan är intressant på flera plan. Dels är det en mycket vacker provins (där typ halva ytan är berg) men dess historia är också värd att nämna. Parallellt med de ”klassiska” tidiga kinesiska kulturerna kring Gula floden (Xia/Shang/Zhou) blomstrade även en annan samtida avancerad högkultur i Sichuan som är oförtjänt okänd, men har fått ett litet uppsving i historieintresserade kretsar i och med de relativt nya utgrävningarna i Sanxingdui. Där har man bland mycket annat grävt fram spektakulära bronsmasker som har ett utseende som jag tror av de flesta inte uppfattas som kinesiskt. (Jag skrev 2015 hela artikeln på Svenska Wikipedia om Sanxingdui.) Det var så sent som på 300-talet f.Kr. som kulturen i Sichuan på allvar förenades med den traditionella kinesiska historiebeskrivningen.

Utöver att jag besökt Sanxingdui så har jag även klättrat runt i berget kring den 71 meter höga Jättebuddhan i Leshan som är uthuggen i en bergssida. Även två heliga berg (E-Mei och Qingcheng) med tillhörande tempel har besökts, och naturligtvis även forskningscentret för Panda-uppfödning. En annan kanske märklig sevärdhet som intresserar mig som ingenjör ganska mycket är Dujiangyan's bevattningssystem som byggdes för över 2 200 år sedan. Det mest omtalade i detta projekt var att man sprängde sig genom ett berg genom att växelvis elda och hälla vatten på berget för att skapa en kanal, men anläggningen innehåller även många andra tekniska egenheter kring vattenflöden etc. som naturligtvis blir intressantare med tanke på dess ålder  Systemet är fortfarande i drift drygt två millennium senare. Jag lyckades naturligtvis även klämma in ett besök vid en kejsargrav; Liu Bei som år 221 grundade Shu Han-dynastin.


 Jag framför den 71 meter höga Jättebuddhan i Leshan som är uthuggen i en bergssida. Notera storleken på tåspetsarna bakom mina axlar.


 En av alla pandorna på Chengdus forskningscenter för pandauppfödning.


 Denna gigantiska bronsmask från Sanxingdui är 132 cm bred. Den är en av väldigt många liknande masker som hittades 1986 utanför Chengdu tillsammans med en stor mängd andra artefakter.


Hotpot av Sichuan-typ, dvs kryddig!

torsdag 12 maj 2016

Nu även möjligt med E-visum till Kina


Från och med i år är det möjligt ett söka 30-dagars "E-visum" till Kina. Det innebär att man ansöker helt elektroniskt och bifogar alla bilagor (inklusive pass) som pdf- eller jpg-bilder (som man skapar med t ex kameramobil eller skanner). Passet behöver alltså aldrig skickas iväg. E-visumet gäller "kollektivt" för minst två personer som måste resa in och ut från Kina vid samma tidpunkt. Visumet får man över post som ett dokument som man använder tillsammans med sitt pass vid in- och utresekontrollen i Kina. Man kan söka visumet upp till tre månader innan man åker, och man får sedan visumet hemskickat ca en vecka innan avresa. De 30 dagarna som visumet gäller börjar räknas från tiden för utfärdandet, vilket är en dryg vecka eller så innan avresan. I praktiken betyder det att man får upp mot tre veckors vistelsetid i Kina.

Det som ska bifogas till ansökan som pdf-fil eller jpg-bild är:
* Pass
* Flygbiljett
* Hotellbekräftelse (för första natten eller första hotellet)
* Personfoto

Som jag ser det är fördelarna mot det klassiska alternativet att man slipper skicka iväg sitt pass, vilket jag aldrig tycker om. Det är dessutom ett betydligt enklare ansökningsförfarande för E-visum som inte tar många minuter att klicka sig genom.
Slutligen är det billigare. Priset för ett E-visum är idag 1 200 kr per person inklusive leveransporto vilket ska jämföras med 1 580 kr (+ returfrakt) som ett traditionellt visum med posthantering kostar idag.

Nackdelarna är vistelsetiden om man har för avsikt att stanna mer än två veckor. Ska man stanna i tre veckor så börjar man nog närma sig gränsen. En annan (lite märklig) nackdel är att det inte fungerar för ensamresenären.

E-visum hanteras av Visum till Kina som är officiell partner för Bureau of Exit and Entry Administration Ministry of Public Security P.R.C i Norden.

Exemple på hur ett E-visum ser ut


lördag 30 januari 2016

När förlorarna skriver historien.


"Segrarna skriver historien" är en sanning vi alla fått lära oss vad det gäller historiska skildringar. Dock finns det ett gigantiskt undantag från denna regel, och det gäller en av världshistoriens absolut största militära segrare, nämligen Djingis khan. Han och hans mongoler kunde nämligen inte skriva och Mongoliet hade på 1200-talet inget skriftspråk. Detta innebär att nästan allt vi vet om mongolernas krigsframgångar är beskrivet av "förlorarna", dvs de erövrade staterna.

Mongolerna gjorde tre större kampanjer väster ut. Den första gjordes 1219–1223 av Djingis khan själv till Centralasien och resulterade i en muslimsk förintelse av nästan "Hitliska" mått. Den andra kampanjen gjordes 1236 till 1241 på uppdrag av Djingis khans son Ögedei som nu var khan. Ryssland besegrades över vintern 1238/39 vilket andra kända fältherrar misslyckades med. Efter Ryssland och Ukraina följde erövring av Polen och Ungern. Efter att Budapest fallit 1241 fortsatte mongolerna väster ut, men Europa blev "saved by the bell", för när beskedet om Ögedeis död nådde styrkorna avslutades kampanjen  Den tredje kampanjen väster ut genomfördes på slutet av 1250-talet på uppdrag av khanen Möngke för att säkra territorierna i Persien och västra Asien.

Att erövra Kina visade sig mycket svårare än de mer eller mindre problemfria kampanjerna väster ut. Det tog över 70 år att bit för bit, med flera försök, erövra Kina. År 1279 drunknade den kinesiska barnkejsaren utanför Macao i ett av de absolut största sjöslagen i världshistorien, och därmed hade Songdynastin definitivt fallit och Kina var erövrat. Redan 1271 hade Khubilai khan grundat Yuandynastin, och styrde nu Kina från dagens Beijing.

Efter Möngkes död 1259 delades mongolväldet upp i fyra "khanat" som i praktiken var självstyrande, även om Khubilai khan var ledare över dem alla. När Khubilai khan sedan avled 1294 blev de fyra khanaten helt fristående stater, varav Yuandynastin i Kina var ett av dem.

Det är inte helt sant att mongolerna inte lämnade någon skriftlig dokumentation efter sig. Det som skrevs ner på uppdrag av mongolerna själva gällande dess erövringar gjordes sannolikt år 1228 efter Djingis khans död. Lyckligtvis hade Djingis khans just erövrat Naimanerna, och de hade ett skriftspråk från Uigurerna, som de fick använda för att teckna ner historien. Resultatet blev boken Mongolernas hemliga historia, som förvånande nog bara innehåller några få verser om de stora erövringskampanjerna. Skriften fokuserar huvudsakligen på Djingis khans uppväxt och familj. Mongolernas hemliga historia finns idag bara bevarad som en kinesisk avskrift efter att Khubilai khan tog med sig det idag förlorade originalet till Kina.