Nytt kontor

En man i min ställning (dvs styrelseordförande och ägare av en betydande Kafé/Bar-rörelse i Beijing) måste ju naturligtvis ha ett värdigt kontor varifrån jag kan sköta mina affärer. Nu är det dessvärre så att jag inte har så mycket plats på mitt "Penthouse" i Dongyuan Mansion 东源大厦 i Wudaokou 五道口 där jag har mitt Kafé, så kontorsbiten har hittills varit lite eftersatt.

Men - nu har jag hittat en lösning.

Det finns ett avskilt hörn i mitt Kafé som är lite svårt att inreda med stolar för gäster, så jag har varit lite driftig och byggt om det till kontor. Helt perfekt med ett stort fönster i bakre väggen där jag från 6:e våningen har järn-koll på folklivet i Wudaokou's centrum och tunnelbanestation. Jag har byggt ett litet temporärt staket in mot den publika delen av Kaféet för att markera min privata area. Sedan har jag gjort det lite trivsamt med kuddar och ett litet akvarium.

Perfekt! - och det är här jag nu sitter och skriver detta inlägg.

Mitt flådiga kontor på MiMiShan CoffeeBar. Notera utsikten i bakgrunden ner mot en av Beijing's mera livliga, eller iallafall mest kaotiska, korsningar.

Mer Elektronik

Jag har förstått på de mail jag får att det finns ett stort intresse att köpa elektronik i Kina. Jag brukar alltid hänvisa de som frågar var i Beijing man ska handla till den gigantiska elektronikmarknaden Zhongguancun, 中关村. Om man inte ska ha något väldigt annorlunda kan det dock vara "OverKill" att bege sig bort till stora Zhongguancun om man "bara" ska har något vanligt som typ en telefon eller en webkamera.

Ett kompromiss kan vara att åka till elektronikmarknaden Bainaohui 百脑汇 som ligger bara 2 km från Sidenmarknaden, dvs 10 RMB i taxi. (700m norr om Ritan-parken)

Bainaohui har elektronikförsäljning i fyra våningsplan och det finns i vanlig ordning även ett gäng liknande marknaden i de närliggande husen huvudsakligen söder om huvudbyggnaden. Bainaohui är inte i närheten så stor som elektronikmarknaden i Zhongguancun, men jag tror faktiskt att den räcker för de flesta. Låt avståndet avgöra. Råkar ni vara vid Sommarpalatset eller Beijing Zoo så kan ni kombinera den resan med Zhongguancun, och är ni på östra sidan så åk till Bainaohui.

Kan man lite på dessa marknader?

Min uppfattning är att man kan det. Jag anser att man kan betrakta dem som seriösa handlare även om miljön är lite stökig och kan ge sken av något annat. Dessa marknader är till mycket stor del inriktad mot Beijing's lokalbefolkning även om en och annan turist också slinker in. Naturligtvis ska man (som alltid) titta noga vad man får, och även prova produkten i butiken innan ni går för säkerhets skull.

Och inte att glömma: Det är naturligtvis pruta som gäller även på dessa marknader.

Bainaohui, 99 Chaoyangmenwai Dajie, Chaoyang District.

百脑汇 , 朝阳区朝阳门外大街99号

Elektronikmarknaden Bainaohui 百脑汇 som ligger mitt i Chaoyangmen, dvs ungefär mellan Sidenmarknaden och Yashowmarknaden.

Journalistik

Som jag gissar har framkomligt ganska tydligt i min blogg så anser jag att den av journalister levererade bilden av Kina överlag är ganska felaktigt beskriven. Detta nådde sitt absurdum månaderna innan OS 2008 när alla journalister verkligen tävlade om att vrida till varje "fakta" om Beijing för att försöka måla upp bilden av den stora, elaka, förtryckande, diktator-regimen som jag antar att de gissade att deras mottagare vill höra. Journalister tycks oftast ha dilemmat om de måste välja den maximalt positiva eller maximalt negativa vinkeln på nyheter. Var det gäller Kina blir det allt som oftast den negativa.

Kommer ni ihåg när TV serien "Expedition Robinson" hade premiär i Svensk TV 1997? Till en början så skrev alla journalister om detta fruktansvärda mobbing-program och Harald Treutiger blev lynchad av journalisterna för hans illdåd att leda detta dårskap.

Men - till journalisternas fasa så började folk att tycka om Robinson, och de blev tvungna att ändra sin vinkling 180 grader till att göra snuttiga "hemma-hos-reportage" hos Martin Melin.

Varför är det så ointressant att skriva neutralt och berätta om båda sidor i en historia?

Jag vet att det är lätt hänt att man drar åt ett eller ett annat håll när man skriver, och på grund av att jag är så trött på alla negativt vinklade skriverielser om Kina så drar min blogg åt motsatta hållet, men jag hoppas att jag har inte uppfattas som jag vinklar fakta.

Nyligen sprang jag på ett nyhetsforum om Kina som jag tycker är ganska bra, vilket är journalisten Jojje Olsson's nyhetsbulletin: InBeijing Bulletin. Jojje gör det alltför ovanliga att ganska neutralt beskriva Kinesiska nyheter på ett intressant sätt.

Rekommenderas.

"Skärmdump" från Jojje Olsson's nyhetsbulletin InBeijing Bulletin

Ingen Grädde?

Överlag så köper jag nästan alla råvaror till mitt Kafé från restauranggrossister som har "allt" som behövs.

En eftermiddag så inträffade skandalen att min Grädde, 奶油 (nǎiyóu) tog slut, vilket jag inte uppfattade som ett problem just då eftersom det finns ett stort snabbköp på flera våningar runt knuten, så jag trippade dit för att köpa.

Här får jag efter mycket letande och frågande konstatera att ett stort snabbköp i Kina INTE HAR NÅGON GRÄDDE! Och då pratar vi om ett snabbköp väl i klass med ICA Maxi i Kalmar som ligger mitt i den mångkulturella stadsdelen Wudaokou i Beijing.

Grädde ingår helt enkelt inte i den Kinesiska matkulturen och finns inte i vanliga Kinesiska hem. Mejeriprodukter är överlag inte riktigt Kinas grej. De varor som finns är fånigt dyra, och du kan vanligen inte få ett glas ko-mjölk till din lunch på en restaurang. Detta har varit ett problem för mig i början. På den tiden jag var Star Alliance guldmedlem så brukade jag alltid hälla i mig flera liter mjölk när jag äntligen kom till loungen på Beijings flygplats på väg hem efter tre veckor i Kina utan mjölk. Nu har jag vant mig att klara mig utan mjölk även i två månader. (Fast nu har jag mjölk i mitt Kafé.)

Det går naturligtvis att hitta dessa varor i Beijing, fast i affärer som är lite mer anpassade för oss västerlänningar, typ Jenny Lou's 婕妮璐, men dessa butiker ligger till största delen på östra sidan av stan, och där håller jag dessvärre inte till så mycket nu för tiden.

Mjölk, 牛奶 (niúnǎi) på hyllan i ett snabbköp i Kina. Det är lättare att hitta mjölk än grädde. Notera att t o m mjölkpaketerna är bepryda med loggon för Världsutställningen i Shanghai som fortfarande pågår.

Säkra gator

En betydande del av världens storstäder kan vara direkt farliga under den mörka delen av dygnet. Alla vet att råkar man hamna i mörk gränd i t ex London eller Chicago betyder det stor rånrisk - eller något ännu värre. Till och med i en småstad som Kalmar så finns det s k "natt-taxa" i taxibilarna för ensamma damer för att inget ska drabba dem när de går hem på kvällen.

Jag har spenderat mycket tid i Beijing's "dunkla gränder" under flera år, och jag kan med gott självförtroende säga ett den hotfulla miljön som så stor del av världens länders storstäder har, inte existerar här. Jag har inte ens en enda gång fått en stöddig kommentar från något ungdomsgäng. Jag vågar påstå att det är helt ofarligt att promenera omkring på Beijing's alla gator även en sen natt när man är halvfull.

Vad beror detta på?

Mycket svår fråga, och jag har inget heltäckande svar.

En anledning är att Kina har ett betydligt bättre rättssystem än vad vi i Västvärlden vill tro. Många tror ju fortfarande att Kina är ett förtryckt land likt Saddam Hussein's Irak med obefintligt rättssystem. Visserligen finns det fortfarande ett starkt inslag av korruption, och det förekommer då och då att någon lite oförklarligt blir frisläppt (som tex har en högt uppsatt morbror), men i det stora hela har befolkningen hög tilltro till rättsväsendet.

En annan anledning som är lite mer originell är att jag som västerlänning inte märker av den "verkliga" situationen på gatan. Jag upplever faktiskt att vi "främlingar" är lite av en "helig och fredad ko". Jag tror de "tuffa ungdomsgängen" helt enkelt struntar i oss. De vet inte riktigt vad som skulle kunna hända om man ger sig på en Västerlänning. Jag har hört sägas att vi har sk "dyrt ansikte", dvs om man skulle slå, eller köra på en Västerlänning så tror de att det blir dyrt och problematiskt, med kanske diplomatisk inblandning - så det är lika bra att låta oss vara ifred.

Dvs jag tor att Beijing's "normala" invånare har ett steg tuffare klimat på gatan än vad jag märker av, men det är fortfarande långt mycket säkrare här en var det är i Västvärldens storstäder.

Och hur går det med mina Kinesiska studier?

Sedan jag startade MiMiShan CoffeeBar så har jag tvingats lägg om mina lektioner en aning. Det blir för långt, och för tidskrävande att varje dag åka till skolan vid Dongsishitiao, 东四十条 på östra sidan som jag tidigare har gjort.

Faktiskt så är min utbildning i det Kinesiska språket viktigare för mig är mitt Kafé. Viss är Kaféet viktigt, men det är ändå bara ett relativt kortsiktigt projekt. Språkutbildningen är en livstidsinvestering.

För att göra en acceptabel kompromiss så har jag gått ner på halvfart med mina studier plus att min lärare kommer hit och håller lektionerna här på MiMiShan. Jag var lite orolig i börja att jag inte skulle kunna koncentrera mig när jag har min pågående verksamhet runt om mig, men hittills har det fungerat bra.

Att driva företag i en Kinesspråklig miljö är naturligtvis en mycket bra träning det också. Det är enbart med utländska gäster jag pratar Engelska, annars är all min konversation på Kinesiska. Jag har ju även lärt mig en del ord som jag inte skulle sprungit på annars. Nu kan jag tex säga 蓝莓奶昔 (lánméinǎixī) = "Blåbärsmilkshake" och 拿铁 (nátiě) = "Latte"

Jag och min språklärare under pågående lektion på MiMiShan CoffeeBar.

Falska pengar

En väldigt stor del av alla företag i Kina som hanterar kontanter har en "Räkna-och-Kontrollera-pengar"-maskin. Den fungerar så att man lägger i en eller flera sedlar i facket uppe på maskinen, och så rasslar sedlarna genom maskinen och hamnar i ett annat fack på sidan. Sedlarna räknas, och på samma gång så genomgås någon form av äkthetstest.

Eftersom att 100 RMB fortfarande är största sedeln i Kina så kan man ibland behöva maskinen för att räkna större belopp, men anledningen för mindre företag att ha maskinen är huvudsakligen att de är rädda för falska pengar.

Jämfört med tex Sverige är det mycket vanligt med falska pengar i Kina, men det är inte så vanligt så att man dagligen behöver vara överdrivet rädd. Som turist är man ju vanligen köpare, och de pengar man mottager är ju således bara växelpengar (som inte är lika attraktiva att förfalska som 100-lappen), och ens ursprungliga pengar kommer ju oftast från växlingskontor eller uttagsautomater som får klassas som säkra i sammanhanget.

Det man ska vara rädd för med avseende på falska pengar i Kina är i stället att någon försöker byta ut dina pengar mot falska. Enklaste varianter är helt enkelt att du betalar med en 100-lapp och säljaren byter skickligt ut den mot en falsk, och upplyser dig om att han inte kan ta emot din falska sedel utan vill ha en annan, och ger tillbaka den falska 100 lappen till dig.

Det finns mer eller mindre sofistikerade varianter på detta, men det är inte så väldans vanligt. Det rådet man kan ge är att hålla ögonen på din sedel tills den är accepterad. I princip alla som ta emot pengar kollar på dem noga, eller kör dem i ovan nämnda maskin.

Under mina år här har jag två gånger drabbats av falska pengar. Ska man dra någon statistisk slutsats av det så är det så är det att det händer då och då, men är man här bara några veckor så är sannolikheten inte speciellt stor att man drabbas - men visst kan det hända. Som förstagångsturist tillhör man den mest attraktiva gruppen för denna typ av bedrägerier.

Om man drabbas och har rymlig samvete så kan man ju faktiskt försöka betala med den falska pengen på något annat ställe - men något sådant skulle förstås aldrig jag göra. ;-)

"Räkna-och-Kontrollera-pengar"-maskin som finns på väldigt många företag i Kina som hanterar kontanter. En stor anledning är för att skydda sig mot falska pengar.

Marknadsföring - Del #2

Fristående fortsättning på Marknadsföring - Del #1.

Nästa steg i min marknadsaktivitet för mitt Kafé är att sätta upp "posters", huvudsakligen på universiteten. Jag har fått typ 100 olika åsikter/förslag om hur min affisch ska se ut, men jag har huvudsakligen följt min egen ide, och jag känner mig nöjd. Den blev möjligen lite grötig.

Det finns en massa olika universitet här i Wudaokou och jag har börjat med det närmaste och faktiskt Kinas "bästa", nämligen Tsinghua University, 清华大学. Vi pratar inte om små universitet här. Tsinghua har ungefär 30 000 elever, många tusen lärare, och en rejäl mängd övrig personal så inne på bara detta universitetsområdet finns det mer folk än i hela min hemstad Kalmar. Det betyder även att det är mycket stort, så det är inte lätt att veta vilka byggnader man ska sikta in sig på. Jag har fått lite tips om att det lär finnas mycket västerlänningar i "C-building" i norra universitetsområdet så jag har börjat där, och i de närliggande byggnaderna.

Ett problem med att sätta upp reklam på universiteten är att det överlag inte är tillåtet. Det finns speciella "allmänna" anslagstavlor, och dessa redan är tjockfulla med reklam, och jag gissar att mina planscher strax blir överklistrade igen. Man kan naturligtvis även vara lite fräck och sätta upp på otillåtna platser - och så fräck är jag. Dock försvinner de väldigt fort. Jag gick tillbaka dagen efter och flera var redan borta.

Jag är långt ifrån klar med Tsinghua, och det finns många fler universitet att "angripa", så detta projektet lär ta ett litet tag.

Jag med min IKEA-påse full med MiMiShan-affischer. Just den här anslagstavlan var förvånande tom, vilket kan betyda att min reklam är borta imorgon.

Trumtornet och Klocktornet - och shopping

Två klassiska attraktioner i Beijing som brukar besökas samtidigt är Trumtornet, 鼓楼 (Gǔlóu) och Klocktornet, 钟楼 (Zhōnglóu).

Dessa båda torn ligger 2 km rakt norr om den Förbjudna staden, ganska nära barområdet Houhai och är båda knappt 50 meter höga. Som namnen antyder så innehåller det ena tornet trummor, och det andra en stor klocka. Genom åren har användningsområdena växlat men huvudsakligen har de används för att signalera olika tidsangivelser. Båda tornen har månghundraårig historia men har genom åren då och då brunnit ner och sedan återuppbyggts.

Tornen är en lite småtrevlig attraktion, men även lite småjobbiga att gå upp i. När man väl kommer upp så kan man naturligtvis titta på trummorna och klockan, men jag tycker faktiskt det är mer intressant att titta på utsikten. Försök komma hit när det är klart väder.

När man tittat färdigt på tornen så kan jag definitivt rekommendera ett besök på den lite småtrevliga shoppinggata Yandai Byway 烟袋斜街 precis söder om tornen. Den går västerut från den lite större nord/sydliga vägen som går söder ut från Trumtornet.

Denna shoppinggatan är lite av turistshopping, men med ett ganska annorlunda utbud mot de "vanliga" turistmarknaderna. Ganska många små snuttiga affärer med massa roliga småsaker. När gatan är slut är du framme vid Houhai 后海, som är helt fullpackad med barer och restauranger och ni kan göra en trevlig avslutning på dagen.

Trumtornet 鼓楼 sett söderut från Klocktornet 钟楼.

Karta som visar den mycket trevliga shoppinggatan Yandai Byway bara 100 meter söder om Trumtornet.

Äntligen iPhone 4

När jag jobbade i telecombranchen vande jag mig vid att alltid ha den absolut senaste mobiltelefonen, och den vanan har jag inte lyckas skaka av mig. Att ha en drygt ett år gammal iPhone 3 är ju hopplöst omodernt, så jag är ju helt enkelt tvungen att skaffa en iPhone 4.

För en månad sedan kostade en olåst iPhone 4 ca 13 000 RMB i Beijing vilket är att överdriva. Eftersom jag var på väg mot Paris beslutade jag att köpa där. I Paris fick jag tragiskt nog konstatera att det var flera veckors väntetid så det blev inget köp. I Sverige samma sak, och dessutom är samtliga telefoner som säljs i Sverige operatörsbundna, vilket inte är OK för mig som använder China Mobile. Hopplöst!

Så - tillbaka till Kina utan telefon. Nu är situationen helt annorlunda här. Eftersom iPhone 4 nu är lanserad i Hongkong så har elektronikmarknaderna i Beijing fyllts med telefoner därifrån. Efter hårt prutande lyckas jag köpa en 16BG/Hongkong för 6 500 RMB (ca 7 000 SEK). Inte billigt, men vad ska jag göra? Jag var ju tvungen. Nu kanske jag klarar mig ett år till. ;-)

Det finns även Amerikanska telefoner här som går att köpa billigare, men de är lite tveksamma om man själv ska uppgradera mjukvaran, och de problemen är jag riktigt trött på.

Dagens Outfit:

Telefon: iPhone 4

Tröja: Burberry Slimfit

Frisyr: "Beijing Street Cut"

Klocka: Breitling Avenger Skyland

Humör: Nöjd

狂犬病 (Rabies)

I går stod jag på gatan i kön för att köpa frukost då jag helt plötsligt kände en rejäl smärta från en av mina tår. Utan att jag förstår varför så har en liten djä...la hund utan förvarning bitit mig i foten. Hunden flyr snabbt från brottsplatsen, och det tar mig en lite stund att förstå vad som har hänt. Det blev ett sår, och det började blöda ganska mycket. (Jag hade öppna sandaler så mina tår "stack ut")

När jag sedan kom till mitt kafé och berättade för personalen vad som hänt blev de hysteriska och sa att det är extremt farligt och jag måste till sjukhuset. Jag tog dem inte riktigt på allvar då, men lite senare så kom chefen för min skola på besök, och hon drog genast iväg mig till sjukhuset.

Den stora rädslan bland alla Kineser gäller 狂犬病, (kuángquǎnbìng) vilket är Rabies. Det dör massor med människor varje dag i Kina av Rabies, och en otrolig mängd hundar är smittade, så man ska definitivt ta ett hundbett på allvar om man är här. Om man blir smittat och inte blir behandlad är dödligheten nära på 100%.

Väl på sjukhuset så har de en särskild Rabies-avdelning med en massa planscher med information. Behandlingen går till så att man vid 5 olika tillfällen under 4 veckor ska komma till sjukhuset och få olika sprutor. Något som är nästan värre än Rabies är att under dessa fyra veckorna så får jag varken dricka sprit eller kaffe. Får man den första sprutan inom 24 timmar efter bettet så påstås det vara tämligen riskfritt. Dvs även om hunden som bet mig skulle vara smittad så kommer jag högst sannolikt inte att drabbas. ;-) (Jag återkommer i ämnet om jag börjar få tvångstankar att bita folk.)

Drastiska åtgärder har vidtagits för att minska spridningen av Rabies i Kina. T ex i vissa områden i Beijing har man en "En-Hund-Policy" och massor med lösdrivade hundar har avlivats. Detta har naturligtvis upptäckts av våra duktiga journalister och vinklas i vanlig ordning utan att ha en förståelse för anledningen.

Viktig information om 狂犬病 (Rabies) som jag fotade på sjukhuset. Läs detta noga innan ni åker till Kina.

Sanlitun vs. Wudaokou

Större delen av min tid i Beijing har jag bott på olika platser på gångavstånd från Sanlitun, 三里屯. Sanlitun är en klassisk bar-gata, och runt den har det varit en kraftig utveckling de sista åren. Här finns en stor del av Beijing väst-restauranger och även en stor del av Beijings tyngre diskotek och massor av barer. Shoppingcenterna förökar sig ständigt, och den centrala punkten är "The Village", och runt om har tex "Sanlitun SOHO" och "Norra The Village" nyligen dykt upp. Även om Sanlitun "bara" är en gata, så brukar man kalla hela området omkring för just Sanlitun, och det är det jag menar i detta inlägget.

En dryg mil nordväst om Sanlitun hittar man studentstadsdelen Wudaokou, 五道口. Wudaokou är huvudsakligen känt för alla sina universitet, men det finns även en hel det tyngre kontorsbyggnader här. Tex så har både Microsoft och Google sina Beijing-kontor här, vilket Wudaokou-borna är mycket stolta över. Mina senaste två månader har jag spenderat här på grund av min nya verksamhet, men dessförinnan har mina erfarenheter av Wudaokou varit ganska begränsade.

Jag vågar påstå att Sanlitun och Wudaokou är de två stadsdelar i Beijing som har flest 外国人 (wàiguórén)="främmlingar". Generaliserar man så kan man säga att studerande främlingar bor i Wudaokou och arbetande främlingar bor i Sanlitun.

När jag nu börjat lära känna Wudaokou lite så fascineras jag av hur olika två stadsdelar kan vara, trots att man kan tycka att de borde vara ganska lika med sitt stora inslag av oss Expat's.

En tydlig skillnad är att allt är betydligt flådigare och finare i Sanlitun. Barerna, affärerna och restaurangerna är ett klart steg finare. I Wudaokou är det inte lätt att hitta en Rolex-butik eller en Fransk restaurang med vit duk och vinglas på bordet.

Prissättningen går i samma linje som flådigheten. Kring Sanlitun skäms inte affärerna och restaurangerna för att sätta ut rent ut sagt löjliga prislappar. Kring Sanlitun är ett standartpris på en Tsingtao-öl 25-40 RMB, och i Wudaokou 10-15 RMB, och matpriserna följer samma mönster. I Wudaokou är konkurrensen stenhård och serveringsställena försöker överträffa varandra med bra erbjudanden, vilket är betydligt mer sällsynt kring Sanlitun.

Så - Var ska man då bo om man ska flytta till Beijing?

Jag trivs definitivt bäst kring Sanlitun. Jag har svårt att känna mig hemma i Wudaokou. Wudaokou är mer bohemiskt och stökigt. Visst kan man tycka att Sanlitun kan vara stökigt med det är inte alls som Wudaokou. Tex så är trottoarerna i Wudaokou ibland kvällstid så överfulla med försäljare (och folk) att det bokstavligen är svårt att ta sig fram. Utmed "huvudgatan" (ChengFu Rd,成府路) är det ibland så många att det till och med flyttar ut sina försäljningsvagnar på körbanan för att få plats.

Sanlitun har på några få år förvandlats från "bad-taste"-baragata till ett mycket trevligt centrum med massore med trevliga affärer, barer och restauranger. Dock har det fina en prislapp.Wudaokou har ett stenhårt pris-försprång, men nackdelen är om man då och då vill gå på lite finare ställen, och ha lite mer finess i tillvaron. Då är det Sanlitun som gäller. Jag tror dessa båda platser ganska väl speglar skillnaden i livsstil mellan de som studerar och de som arbetar, och man får nog välja plats efter sysselsättning. Jag kvalar in i båda grupperna.

Precis nya 三里屯 (Sanlitun) SOHO. Direkt söder om "The Village", dvs Centrumpunkten för Sanlitun.

Centrumpunkten av Wudaokou. Korsningen väster om Tunnelbanan utmed Chengfu Rd.

Japan passerad

Årets andra kvartal är avslutat och BNP'n för världens ekonomiska stormakter har just sammanställts. USA håller fortfarande naturligtvis 1:a platsen, men nu har Kina tidigare än beräknat passerat Japan och har nu intagit 2:a platsen på listan av världens största ekonomier.

Att USA kommer att passeras av Kina inom överskådlig tid är nog alla överens om, men det är lite spridda skurar om när det kommer att ske. Nu finns det en massa olika "varianter" av BNP. Man brukar normalt jämföra sk "nominell" BNP, men om man i stället tittar på BNP-PPP ("Purchasing Power Parity") så var det länge sedan Japan blev passerad av Kina, och avståndet till USA är inte särskilt långt.

För att jämföra olika länders ekonomi kan man även titta på hur belånade länderna är. USA's stadsskuld är i storleksordning 90% av landets BNP, och en stor del av dessa skulder är just till Kina. (Kinas stadsskuld är mycket låg - storleksordningen 20-25% av BNP). Kina har även en abnorm Dollar-reserv, som samlat gör att man kan styra USA som en Marionettdocka. Kina är extremt beroende av att USA's ekonomi går bra då båda dessa gigantiska ekonomier är helt beroende av varandra.

En intressant vinkling, som jag även fått i mitt komentarsfält när jag tidigare skrivit om Kinas snabba ekonomiska framfart är att detta egentligen bara är en återgång till det normala efter en tillfällig svacka för Kina. Under ca 4 800 av världens typ 5 000 år långa civilisation så har Kina varit världens ekonomiska supermakt, så vi har strax bara återgått till den ekonomiska maktbalans som tidigare har gällt några tusentals år.

En jord täckt av Kinesiska pengar. En tänkbar framtid?