Vardag på MiMiShan CoffeeBar

Mitt liv är definitiv annorlunda efter att jag startade MiMiShan CoffeeBar. Innan hade jag enkla och lata dagar, och nu jobbar jag från morgon till sen kväll varje dag - ungefär som mitt tidigare liv.

Vad händer då en vanlig dag i ett västerländskt kafé i Beijing?

Nedan följer ett urval av dagliga"anekdoter"

Sovande gäster

Att Kineser sover på alla tänkbara platser är ju ett känt fenomen, och jag tror samtliga "Kina-bloggare" har skrivit om det någon gång. Att gäster sover på mitt kafé händer ganska ofta. Det dricker något, sedan pluggar eller läser de en stund, och sedan är det inte ovanligt att de sover någon timma. Om det är alltför sent är man lite orolig att de planerar spendera natten här, som en del tex gör på McDonalds som har 24 timmars öppet, men det har hittills inte hänt här.

Gäster som sover på mitt kafé. Det var lite obehagligt att ta denna bild. Jag gissar att de inte skulle bli glada om de kom på mig med att fota dem när de sov.

Original

Alla serveringsställen har sina "original", dvs någon lite speciell stamkund som känner sig hemma. I mitt fall är det en av fastighetsskötarna i huset. Han har nog lite skruvade arbetstider för han tycks alltid vara i tjänst. Han dyker upp ibland på kvällarna, och så sitter han och yrar i baren tills vi stänger, och då återgår han till sitt jobb - vad nu det är mitt i natten?

Min "hustomte", eller "orginal" om man så vill. En av hustet fastighetsskötare som bruka sitta och hänga i baren och prata snusk - och jag jamsar med och lär mig nya viktiga Kinesiska ord.

Dryga gäster

Jag har tidigare skrivit att jag ibland spenderar "hela dagar" på en restaurang eller kafé. Jag får nog komma med en rättelse. När jag skrev "hela dagar" så menade jag från lunch till middag, dvs kanske sex timmar. Nu har jag lärt mig ny definition på att spendera lång tid på ett serveringsställe. Mina gäster sitter oftast mycket länge. Ibland verkligen hela dagen. Det är trevligt att gästerna trivs, men det är synd att de oftast inte spenderar så mycket pengar. Det är inte ovanligt att de beställer en kopp kaffe, och sedan lever de hela dagen på vatten (som är gratis hos mig). Detta är något man måste acceptera om man ska driva denna businessen i ett universitetsområde.

Typiska gäster i mitt kafé. Den ensamma gästen som pluggar, och två som har något viktigt att reda ut över en kopp.

Spela spel

Jag har en massa olika spel som gästerna får låna. Typ schack, UNO, träningsspel, och så har jag även ett golvstående fotbollsspel. Förvånande ofta så används dessa prylar av gästerna. På de ställena jag brukade hänga innan jag flyttade till studentkvarteren så var det i princip bara biljard eller möjligen dart som gästerna ägnade sig åt, så det är en uppenbar kulturskillnad mellan universitetsfolket och "Sanlitun"-folket.

Jag som spelar fotbollsspel med några gäster. Jag brukar försöka charma de kvinnliga gästerna ;-)

Vem bryr sig om en Trafikvakt?

Jag har tidigare här, här och här skrivit om den mycket ociviliserade trafikkulturen bland fotgängarna i Beijing, så jag kanske börjar bli lite tjatig, men jag spinner vidare ännu ett varv på temat.

En metod som används för att försöka lindra detta farliga beteende en aning är att i en del extra trafikerade korsningar så arbetar det speciella Trafikvakter, 交通协管 (jiāotōng xiéguǎn). Dessa vakter står med flagga och visselpipa och försöker få fotgängare och cyklister att stå still när det är rött ljus.

Det är ju en fin tanke, men eftersom det tycks som om dessa trafikvakter inte har någon vidare polis-status så är det som vanligt ganska många (inklusive mig) som helt struntar i att de står och visslar i sin pipa. Med andra ord en välmenad, men inte så fungerande lösning. Dyker det däremot upp en riktig polis så blir det skillnad, men det är inte så ofta det händer.

De "stackars" trafikvakterna som visslar i sina visselpipor och vinkar med sina flaggor för att få folk att stanna, men många går ändå.

Nyöppnat

När ett nytt företag, typ en restaurang öppnar i Kina är det två saker som utmärker firandet:

- Smällare

- Blommor

Då och då drar det igång något som verkligen låter som ett litet krigsutbrott på gatorna. Är det inte ett bröllop så är det nästan säkert en nystartad rörelse. Det är vanligen inte fyrverkerier, utan mer vad vi skulle kalla rejäla "smatterband". Det smäller extremt. Precis framför entredörren på trottoaren briseras bomberna.

Utöver allt smällande så känner man igen en det nyöppnade företaget på att under flera dagar så står det höga speciella blomdekorationer på gatan utanför.

När jag öppnade MiMiShan CoffeeBar sköt jag inga smällare på gatan. Däremot fick jag två fina blomsteruppsättningar. En från en Kinesisk bekant, och den andra kom med ett bud som berättade att någon ringt från Sverige och beställt dem... En mycket trevlig överraskning.

Typiska Kinesiska blomsterdekorationer utanför nyöppnade restauranger.

Himmelens tempel

Himmelens tempel, Temple of Heaven, 天坛 (tiāntán), är ett av de lite tyngre turistattraktionerna i Beijing, och är det finaste av de fyra templen i de olika vädersträcken. (Det finns även Solens, Jordens och Månens tempel i Beijing)

Templet var historiskt huvudsakligen en plats för Kejsaren att be himmelen om goda skördar, och är uppbyggt enligt en mycket avancerad symbolisk geometri. Det finns en väldans massa detaljer som symboliserar, himlakroppar, år, årstider och liknande fenomen.

Parken är stor - flera kvadratkilometrar. I mitten av parken i en nord/sydlig axel ligger flera speciella rituella byggnader. Mest känd är definitivt Hall of Prayer for Good Harvests, 祈年殿, som faktiskt en del anser vara Beijings vackraste byggnad. Byggnader kan vara vackra på olika sätt, och visst är den elegant.

Söder ut längs axeln finns även det stora Circular Mound Altar, 圜丘坛, som är ett stort cirkulärt altare och böneplats för bättre väder byggt i marmor.

Himmelens tempel har definitivt många speciella byggnader, och en mycket stor park att ströva runt i. Gillar du historiska och ceremoniella byggnader så kommer du att trivas. Har du begränsat med tid i Beijing, så är det (enligt mig) ingen katastrof om man inte skulle hinna med detta tempel.

Hall of Prayer for Good Harvests, 祈年殿. Är det Beijings vackraste byggnad?

Översiktsbild över Himmelens tempel. I nederkant syns Circular Mound Altar, 圜丘坛, och i överkant skymtas Hall of Prayer for Good Harvests, 祈年殿.

Karate Kid i Beijing

1984 var jag 13 år, och filmen Karate Kid gick på biograferna. Vid den tiden var det en av de absolut bästa filmerna jag sett, och det händer då och då att jag är lite nostalgisk och tittar på slutstriden på YouTube.

An en slump så råkade min dotter, som tränar Jujutsu, upplysa mig och att snart har en film som heter Karate Kid premiär på bio. Jag "googlade", och hittade film-trailern, och konstaterar då att det är en nästan identisk handling som 1984 års version, fast filmen utspelar sig i Beijing.

På grund av mitt intresse för Beijing i kombination med mina nostalgiska minnen från 80-talet så blev det sista jag gjorde kvällen innan jag åkte tillbaka hit till Beijing efter mitt senaste Sverigebesök att se den nya Karate Kid på Biostaden i Kalmar.

Nu handlar faktiskt inte filmen om Karate, utan om 武术, (Wǔshù), eller som vi säger i väst: Kung Fu, men det får vara förlåtet.

Filmens handling är som sagt mer eller mindre identisk med manuset från 1984, men miljöerna är helt annorlunda. Har man varit i Beijing så känner man igen massor av de vackra platserna i filmen, och av någon märklig anledning så blir en film intressantare då. Den stora mästaren spelas av Jackie Chan, (成龙), och den unga huvudpersonen av Will Smith's son Jaden Smith.

Jackie Chan och Jaden Smith tränar Kung Fu på den Kinesiska muren vid Mutianyu, 慕田峪

Att pruta i Kina

Kina är definitivt en kultur att pruta i, men inte överallt. I de stora shoppingcentrerna i västerländsk stil är det fasta priser med prislapp, och där är det lönlöst att försöka. Det samma gäller statliga butiker, som t ex souvenirbutiker inne i de tyngre turistattraktionerna. Utöver detta så går det i princip att pruta överallt.

"Hur mycket kan man pruta?"

...frågar många mig, och det är lite svårt att svara på. Oftast gäller frågan de stora turistvaruhusen, typ Sidenmarknaden. Här är "startpriserna", dvs det första priset som försäljaren ger dig, helt personligt anpassat till dig. Om du signalerar "föstagångsbesökare" då kommer de att klippa till rejält - typ 10 gånger ett rimligt slutpris. Har du en Kines vid din sida, eller kan prata lite Kinesiska, så kommer du att få ett steg lägre startpris. De infödda Kineserna, utan västerländskt sällskap, får ett startpris som ligger betydligt närmare normala handelsnivåer.

"Hur prutar man?"

Grundprincipen är att säljare/köpare växelvis med hjälp av en miniräknare gafflar sig från ett startpris till ett slutpris. Hur man gör detta på bästa sätt brukar de som spenderat två timmar i ett turistvaruhus snabbt bli experter på och skriva flitigt om i sina reseberättelser. Själv räknar jag mig inte som expert, men jag har iallafall några år här, så några grundtips jag kan förmedla:

✔ Bli aldrig arg. Prutningen är business - Inte personligt. Du lär definitivt inte få lägre pris om du är aggressiv. Var glad, och se det som det "spel" som det är.

✔ Visa inte att du är speciellt intresserad av varan. I det ögonblicket försäljaren ser dina köpimpulser blir det betydligt svårare. Du ska ge intrycket av att du inte vill ha varan, men att ett mycket lågt pris kanske kan få dig att tänka om.

✔ Höj ditt bud med små steg, men inte provocerande små. Försök få säljaren att sänka två gånger innan du höjer en gång. Luras inte att höja för stora steg bara för att säljarens bud ligger mycket långt ifrån ditt.

✔ Om du ska köpa flera likadana produkter: Börja med att köp en, och gå därefter till ett annat ställe med din redan inköpta vara synlig och köp de resterande. Om försäljarna ser att du redan köpt en, så är det ett helt annat prutklimat. Det är till och med förekommande att man får startpriser som är lägre än det tidigare prutade slutpriset när de ser att du redan handlat.

✔ Bli aldrig orolig att du pressar priset för lågt - även om försäljaren ser gråtfärdig ut. De är mycket professionella, och även om du nästan ser deras tårar så kommer de aldrig att sälja utan att tjäna acceptabelt på affären.

✔ Det finns nästan alltid många som säljer samma vara. Hamnar du i ett låst läge så är det ingen fara. Tacka för dig, och gå vidare till nästa. Det är mycket psykologi i en förhandling, och vid nästa försäljare kan förhandlingen sluta helt annorlunda.

✔ Det slutliga "vapnet" du har i förhandlingen är att gå därifrån. Ibland löser det situationen, och försäljaren springer efter dig och accepterar ditt prisförslag.

✔ Bit dig inte envist fast vid ditt första uttalade pris. Stoltheten sitter djupt i det Kinesiska medvetandet, och en låst förhandling kan släppa om du ger med dig en aning. Det finns massor med exempel där en försäljare hellre avstår från att sälja än att förlora en förnedrande prutning där bara försäljaren tvingas sänka sitt bud, och köparen vägrar höja - även om köparens bud faktiskt är acceptabelt.

✔ Försök överlämna pengar som motsvarar ditt bud under den pågående förhandlingen, och få säljaren att ta pengarna i handen. Om säljaren väl har tagit mot din pengar har du sannorlikt vunnit affären till ditt pris. Säljaren kommer mycket sällan att lämna tillbaka kontanter som han/hon väl har hållit i.

✔ Du kan aldrig som köpare sänka ditt bud under pågående förhandlare. Har du en gång sagt ex 30 RMB, så är det omöjligt för dig att ändra dig till 25 RMB.

✔ Stå för dina bud. Har du gett ett bud, och säljaren sedan accepterar det, och du efter det ångrar dig, så uppfattas det som ett mycket fult beteende, och försäljaren kommer definitivt inte att bli glad. Ge dig bara in i budgivning om du har för avsikt att handla.

✔ Det underlättar definitivt att köpa mycket på samma ställe. Är ni flera personer som kan samordna era köp så blir förhandlingen betydligt enklare.

✔ Har du en Kinesiska bekant - ta med dig honom/henne. Det sparar mycket möda.

När du har spenderat lite tid i denna miljön är du snart ganska trött på att höra:

"Hi my friend- How many ties do you need?"

"No jokingprice - Are you talking US-dollar?"

"Hi sir - I remmeber you"

"Hi mister, a Louis Vuitton bag for your wife?"

En mycket rutinerad försäljare på Sidenmarknaden i Beijing.

Kredittid

När jag en gång i tiden flyttade hemifrån och började få räkningar, så lärde jag mig att en normal kredittid var typ 10 dagar.

Sedan började jag jobba i konsultbranschen, och konstaterar då att vi förväntades ge 30 dagars kredit på våra tjänster. Efter ytterligare några år så började jag jobba som komponentleverantör inom telecom, och då krävde lustigt nog kunden att få köpa våra prylar med 60 dagars kredit. Senare inom min yrkeskarriär gled jag mot fordonsindustrin, och då urartade kreditkraven. Kunderna krävde 90 dagars kredit med fri leveransmånad vilket betyder upp till 120 dagars kredit. Om vi levererade 1 juli så skulle kunden betala 1 november. Vad finns det för logig och rättvisa i det?

Nu har jag som bekant dragit igång en mycket småskalig verksamhet i Kina, och här är det helt andra regler. Det man köper betalas vid leverans. Är det lite dyrare saker betalar man en del vid beställning, och slutbetalning vid leverans. Kredittid 0 dagar. När en vara levereras så står budet och väntar tills han får kontanter i handen. Att försöka ta upp diskussionen om kredit är helt lönlöst.

"Jag har levererat din vara - Varför ska du då inte betala?"

Detta är en fråga som fler företag i världen borde ställa sig. "Det finns inga gratis-luncher", och i praktiken finns det ingen gratis kredit. I praktiken får man alltid tids nog betala den kredit man får, även om naiva inköpare tycks tro något annat.

Nybyggnation i Hutongerna.

Ett av de mera laddade diskussionsämnen kring Beijing är den snabba övergången från gammal till ny bebyggelse. Frågan gäller huvudsakligen om det är OK, eller inte, att riva hutonger för att bygga nya flådiga byggnader.

Jag tycker det är dags att göra diskussionen lite mer nyanserad än den brukar vara. Det vanliga "debatten" är att olika skribenter tämligen ensidigt beskriver den katastrofala kulturförstörelse som pågår i skenande takt i Beijing när hutongerna rivs, och ersätts av något modernt.

Hutonger är de gränder med tillhörande lite speciella arkitektur som är typisk för den tidigare generationen av Beijing. I takt med att staden växer så har endel hutonger ersatts med morderna byggnader.

Det är alltid tragiskt när historiska platser försvinner. Att gå i hutongerna är veklingen som att promenera i en annan värld. Det är som tiden faktiskt har stått still många årtionden i denna miljön. En av Beijings riktiga höjdpunkter som varje besökare bör se. En riktig kulturskatt. Det vore verkligen en tragedi om de försvann - Men jag är inte så orolig.

Dessbättre finns det faktiskt riktigt mycket hutonger kvar i Beijing. Betydligt med än vad många tycks tro. Det är lite populistiskt att säga att de nästan är borta, och jag tror att många som gör dessa uttalanden inte riktigt känner staden. Visst har en del områden försvunnit, men det är huvudsakligen de riktigt risiga hutongerna, som mer var att likna vi "Kåkstäder" som är rivna. Naturligtvis finns det undantag, men de är inte så många som det påstås. Det "gamla Beijing" var huvudsakligen innanför 2:a ringvägen, och med undantag längs den stora Cháng'ānjiē, 长安街, och längs ringvägen, så är stora delar av den klassiska bebyggelsen förvånande intakt. Det nya och flådiga byggs nästan uteslutande utanför 2:a ring.

En del av de existerande hutongerna är i dåligt skick, och renoveras ständigt. I bland byggs det helt nya hus i hutongerna och då ofta i klassisk stil. Ett otränat öga ser inte skillnad på ett nytt och gammalt hus i en hutong. Det är ganska roligt att se de pågående byggena då det är ett imponerande klassiskt hantverk. Stockarna yxas till för hand, och man ser knappt ens en borrmaskin. När det är klart så ser det precis ut som det gjorde "förr".

Exempel på pågående nybyggnation av en "Courtyard" i en hutong i Beijing. Byggd till mycket stor del med klassisk byggnadsteknik. Det är en fröjd för mitt ingenjörsöga att titta på de välgjorda fogarna i detta hantverk.

Solidaritet

En dag när jag var ute och promenerade bevittnade jag efterspelet till en till synes lindrig trafikolycka. En bil hade precis kolliderat med en moped så den välte, men det tyckets inte blivit några personskador. Bilens och mopedens förare började tjafsa med varandra, och det bildades en liten folksamling runt om dem. (där jag var en av de nyfikna)

Det var inte så lätt att hänga med i den aggressiva diskussionen, men efter ett tag verkade det som att bilägaren ville åka därifrån, men mopedägaren tycktes inte vara nöjd med diskussionen, och ville att bilägaren skulle stanna.

Då hände det lite speciella:

När det var uppenbart att bilägaren tänkte bege sig från platsen så blev han snabbt omringad av "publiken". En hel rad med andra mopedägare placerade snabbt sina mopeder i en tät ring runt bilen, så han omöjligt kunde flytta den. I detta läget behöll de sin "fånge" tills polisen kom. När polisen kom efter en liten stund så pratade han några minuter med de inblandade, skrev några lappar, och sedan bad han mopederna flytta sig så bilen kunde köra iväg. Ur polisens synvinkel uppenbarligen ingen större händelse.

Som sagt förstod jag inte detaljerna i bråket, med det var en fascinerande solidaritet som publiken visade upp för att hålla kvar bilägaren. Jag har fortfarande ingen aning om vem som var den skyldiga, men jag kan gissa publikens åsikt.

Den svarta bilen blir omringad av mopeder och folk för att hålla honom kvar tills polisen kom efter en lindrig kollision med en moped.

Krister i Paris

Varje sommar brukar jag åka någon resa med min dotter, och då oftast en badresa till någon medelhavsstrand. Hon badar, och jag läser. Nu är hon 12 år, och jag tycker det är dags för ett lite mer kulturellt och "moget" resmål, så i år blev det Paris i stället för "Mallis". Visserligen blandade vi Sacré-Coeur och Louvren med halva tiden på nöjesfält, men iallafall ett steg i rätt riktning.

Jag tänker ägna detta inlägg till att recensera Paris stora nöjesattraktion som benämns på många sätt:

Euro Disney eller 巴黎迪斯尼 eller Disney World Paris eller Parcs Disneyland, men jag tror det korrektaste namnet är Disneyland Paris

Disneyland Paris är definitivt en nöjesanläggning av världsklass, och är Europas mest besökta turistattraktion. Den består huvudsakligen av två parker. Disneyland Park och Walt Disney Studios Park som ligger precis jämte varandra. Man behöver en heldag per park, och har du bara en dag så välj lämpligen Disneyland Park som är störst och i "klassisk" Disenyland-stil. Walt Disney Studios Park är lite "smalare" och mer inriktat mot film, men har även rejäla åkattraktioner. I sann Disney Land-anda så är allt mycket välgjort och vackert, och det är hög klass på attraktionerna. Ingen kommer att bli besviken. Disneyland Paris håller samma klass som sina "syskon" runtom i världen.

Ett genomgående problem på denna typ av anläggningar är de långa köerna till de populära attraktionerna. Det är inte ovanligt med timslånga köer. En del parker i världen har lösningar i form av "FastPass" som man kan köpa, och sedan får man gå en kortare kö. I Paris har man den lite originella varianten att man gratis kan boka ett FastPass till en vald attraktion, och får då en tidslucka lite senare då man får ställa sig i den kortare FastPass-kön. Ex om du kl 13 bokar ett FastPass för en attraktion så får du en FastPass-biljett som kanske gäller mellan 14:30 och 15:00. Systemet fungerar förvånande bra.

Priserna är naturligtvis väldigt höga på ställen som detta. Med en entreavgift på 53€ (för EN av parkerna), och dyr mat och transport så är det svårt att komma under 80€ per person och dag på Disneyland Paris. Är man en stor barnfamilj måste man ha välfylld plånbok. Själv lyckades jag och min dotter spendera 350€ på två dagar i dessa parker utan att på något sätt slösa.

Man tar sig ganska lätt till Disneyland Paris från Paris centrum med tåg. Ta röd linje RER A österut till slutstation A4 så hamnar man precis vid entrén till parkerna.

Världens övriga Disney-parker:

Walt Disney World Resort, Orlando/USA

Disneyland Resort, Anaheim/USA

Tokyo Disney Resort, Tokyo/Japan

Hong Kong Disneyland, Hongkong/Kina

Disneyland's glasspriser i förgrunden, och Törnrosa slottet i bakgrunden. En "Magnum"-glass kostar 3,50€.

Jag och min dotter framför den hissnande åk-attraktionen "Space Mountin: Mission 2", på Disneyland Park.

Ja, vi har Kaffe och Kakor

Efter mitt nyligen presenterade YouTube-klipp som visar min språkliga nivå inom Kinesiskan så har ni säkert blandade åsikter om mina färdigheter.

Är jag bland folk (Kineser) som är vana att höra mig prata, så flyter min dagliga kommunikation på ganska problemfritt. Tex på mitt Kafé så pratar jag bara Kinesiska med personalen, och det fungerar utmärkt.

Värre är det med de som inte är vana vid mitt uttal, och som kanske kommer från någon fjärran provins med ganska annorlunda dialekt. Då sänks kommunikationsnivån betydligt, och jag tvingas prata mycket sakta för att göra mig förstådd. Ibland kan det vara riktigt förödande för självförtroendet när man ska säga något riktigt "basic", och så förstår inte mottagaren.

Mitt hatord är 无线网, (wúxiànwǎng), "Trådlöst Internet". Det är många gånger som jag kommit in på en servering och frågat om de har Trådlöst Internet, och så får jag bara en frågande blick tillbaka, eller så kan de svara:

"Ja, vi har Kaffe och Kakor"

Då dalar självförtroendet, och man blir "nervös" nästa gång man ska fråga samma sak. Nu för tiden så är just detta problemet i princip löst, och det blir också lättare om man säger en längre mening, typ:

"Jag har min dator med mig, Har ni Trådlöst Internet?"

Det är onekligen en krävande resa att lära sig prata Kinesiska - om det nu var någon som trodde något annat.

Jag: "Har ni Trådlöst Internet?"

Personalen: "Ja, vi har Kaffe och Kakor"

OBS! Bilden är arrangerad. (Föreställer 诗洋, Shi Yang, på mitt Kafé)

Bära barn

En kanske lite udda detalj som jag reagerade på för länge sedan när jag läste den gripande boken En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie var hennes reaktion mot de västerländska barnvagnarna. Hon beskrev på ett komiskt sätt hur otymplig de är. Hur krångligt är det inte att ta sig in i en vanlig affär med en barnvagn?, eller vilken process det ofta är att få in den i en bil. Barnvagnen var definitivt ett "hjälpmedel" hon kunde klara sig utan. Hon bar sitt barn på ryggen.

I Kina används de västerländska barnvagnarna, men de är definitivt inte lika vanliga som i västvärlden, och det är övervägande de mindre modellerna man ser. De stora klumpiga liggvagnarna är tämligen ovanliga. Inte sällan bär man sina barn utan någon vagn, dvs man använder händerna.

En rolig variant som jag sprang på var en flätad bärsele som ser ut som en korg, som man bär som en ryggsäck. Ser faktiskt ganska praktisk ut. Detta är absolut inget vanlig syn i Beijing, utan bäraren tillhör någon etnisk minoritet. Vet dock inte vilken.

Rolig variant av bärsele för barn.

Lång resor

Jag besöker Sverige varannan månad, och en del reagerar på hur jag orkar med de långa resorna så ofta. Flygresan från Beijing till Europa tar mellan 7,5 och 11 timmar beroende på varifrån jag flyger (Ex. Helsingfors eller London) och det tycker många låter fruktansvärt långt. Men detta är bara halva resan. Eftersom jag kommer från en småstad (Kalmar) med dåliga förbindelser så brukar "Dörr-till-Dörr-tiden" bli ungefär 20 timmar.

Mitt rekord på dryg resa var en gång när jag flyg hem fån Taiwan, och lyckades få ihop en 34 timmars resa med sammanlagt 5 flyg (Taipei - Hongkong - Bangkok - Köpenhamn - Stockholm - Kalmar). Då är man sugen på att sova, raka sig, och duscha när man kommer fram.

Jag har sedan ganska många år tillbaka gjort dessa långflygningar frekvent. T ex under 2006 flög jag varje månad till Asien, så jag har vant mig vid dem. Jag upplever normalt inte dessa timmar så speciellt jobbiga, och jag gör ibland dessa resor utan att ens starta TV'n eller titta i tidningarna i stolsryggen framför.

Ett sätt att fördriva tiden är att prata med min stolsgranne. Det är förvånande ofta en riktigt intressant person man hamnat jämte, och man kan "bränna" några timmar med att diskutera varandras erfarenheter. När jag senast flög hem till Sverige så hamnade jag för ovanlighetens skull jämte en 8-årig Kinesisk grabb som flög ensam(!) till Sverige. Ni som känner mig vet att mitt intresse för barn inte sträcker sig så mycket längre än till min dotter, så denna resan var definitivt inte lika intressant som de brukar. Den var.... annorlunda.

Jag och, min ovanligt unga stolsgranne, 8 åriga 张天煦 (Zhāng Tiānxù), på AirChina planet mot Sverige.