Flytande ordklasser - och uttal

I det Kinesiska språket flyter orden mellan ordklasserna på ett sätt som är ganska annorlunda mot tex Svenskan där orden är tämligen fast i sin klass.

Helt beroende på hur du placerar ett ord i en mening kan det inta en annan ordklass. Ett vanligt exempel är ordet 冰 (bīng), "Is", som beroende på sammanhang blir både substantiv, verb eller adjektiv.

Exempel:

冰块 betyder iskub, dvs substantiv, "IS" + "BIT"

冰一下... betyder kyla ner något, dvs verb, "IS" + "ATT BLI"

...很冰 betyder att något är mycket kallt, dvs adjektiv, "....."+"MYCKET" + "IS"

"Is",(bīng) - Ett ord som "halkar" mellan ordklasserna

Ett annat intressant fenomen i Kinesiskan är att det finns mycket få olika uttal på de olika skrivtecknena (och orden). Bara några hundra olika ljud, som sedan kan varieras med fyra olika toner.

På grund av detta så går det med lite trixande att skapa meningar där alla ord har samma ljud och till och med exakt samma uttal (ton). Dessa meningar blir därför helt omöjliga att förstå i pratat språk, men fortfarande fullt läsbara.

Ett gammalt skolexempel är:

史师嗜食狮 som uttalas: shǐ shī shì shí shī

Betyder ungefär: "Mästare Shi gillar att äta lejon"

Annat exempel som jag själv har konstruerat är:

昌娼常常尝尝长肠 som uttalas: chāng chāng chángcháng chángcháng cháng cháng

Betydelsen blir lite vulgär, så jag låter bli att översätta