Epilog

Denna blogg bildades 2009 då jag flyttade till Beijing och skrev nästan varje dag. Vid sin storhetstid fram till 2011 var den Sveriges mest lästa privata reseblogg, och bloggen var sannolikt då nätets mest kompletta svenskspråkiga informationssamling om Beijing.

2011 flyttade jag hem till Sverige igen, men jag återvänder till Beijing några veckor varje år. Huvudsakligen bosatt på distans är det dock helt omöjligt att skriva en seriös blogg om staden med den ambitionsnivån jag hade, men jag har ändå fortsatt att fylla på med lite ströinlägg under åren.

Beijing är en stad under så extremt snabb förändring att om man är borta under ett år så är det alltid vid återvändandet så påtagliga förändringar att det är svårt att inte häpna. En inte obetydlig del av det jag tidigare skrivit är idag mer eller mindre inaktuellt, men det finns naturligtvis även en hel del som består. Var det gäller t ex priser, restauranger, trender och teknik så kan ni betrakta bloggen som inaktuell. Däremot vad det gäller historia, och de historiska sevärdheterna så duger den nog hjälpligt fortfarande som informationskälla.

Jag kommer sannolikt inte skriva fler inlägg i denna blogg. I mån av tid skriver jag fortfarande om Kina, men nu huvudsakligen på Wikipedia. Här kan ni läsa om vad jag skapat på svenskspråkiga Wikipedia. 

En vy från Beijing januari 2019. Ingen av dessa hus fanns när jag bodde i staden, och fotot kommer snart att vara inaktuellt igen.

The Legend of Kungfu

Jag är dålig på att gå på teater i Beijing, och senast vill jag tro var 2011 när jag såg Mamma Mia. Igår bröt jag trenden när vi gick på The Legend of Kungfu. Scenföreställningen har framförts mer än 8 000 gånger på Red Theatre i Beijing sedan premiären 2004, och kommer jag igår rätt såg vi föreställning nummer 8 140. The Legend of Kungfu har även framförts i en rad andra länders och vunnit en hel del utmärkelser.

Utan några större förhoppningar, och inledningsvis lite irriterad på den höga "turist-faktorn", blev jag väldigt positivt överraskad när föreställningen kom igång. Allt var riktigt vackert och välarbetat. I allt väsentligt var det mer en akrobatikshow på Kungfu-tema än teater. Den triviala handlingen kretsade kring en fattig pojke och hans dröm om att bli Kungfu-mästare. Konversationen i föreställningen var mycket begränsad och vissa repliker framfördes på engelska och det var även engelsk textning rullande över scenen. Man behöver därmed inte vara orolig att inte hänga med i den underordnade handlingen även utan kinesiska språkkunskaper.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera att spendera en kväll med Legend of Kungfu. Framförandet varade i 75 minuter och biljetter kostar från 200 RMB och uppåt. Red Theatre ligger en liten bit öster om Himmelens tempel i södra delen av centrala Beijing.

No.44, Xingfu dajie, Dongcheng
东城区幸福大街44号

http://www.redtheatre.cn/index.html

The Legend of Kungfu

Red Theatre på Xingfu dajie i Peking

Tre dagar i Pingyao

Den historiska staden Pingyao i Shanxiprovinsen har en tämligen unik stadskärna med en mycket stor mängd hus, gator och tempel från Ming- och Qingdynastin bevarade. Därtill har Pingyao en nära på helt intakt stadsmur som omsluter hela staden. (Utöver Pingyao är det bara Xi'an, Jingzhou och Xingcheng som har komplett bevarade stadsmurar i Kina.) Pingyao blev på grund av sitt centrala och strategiska läge Kinas finansiella centrum under Qingdynastin, och där öppnades bland mycket annat Kinas första bank. Tack vare Pingyao's historiskt autentiska utseende har en hel del historiska filmer spelats in där.

Som alltid vid turistattraktioner förstörs en del av den autentiska upplevelsen av kommersen, och så även i Pingyao. Huvudgatorna innanför stadsmuren är fyllda av turistanpassade affärer som säljer krafs, men det får man se igenom, och då är gatorna med dess historiska bebyggelse otroligt vackra.

En egenhet i Shanxi, och definitivt i området runt Pingyao, är att det finns många människor som bor i hus byggda genom att gräva en valvformad grotta in i en bergssida av sandsten. Ingången till grottan förses med en dörr och fönster i varierande kvalité. Många som bor på detta vis är naturligtvis tragiskt fattiga, men det hindrade inte att flera av dem lät oss komma in och titta i deras enkla hem. Mycket intressant, men det är med blandade känslor man hälsar på.

Även i bergssidorna i Pingyaos närområden finns det sevärdheter i form av tempel och historiska byggnadskomplex. Utöver detta besökte i vi även en försvarsanläggning i en bergssida som är uppbygd kring ett nätverk av tunnlar utgrävda i berget. (Zhangbi Ancient Fortress) Anläggningen uppfördes ursprungligen på 400-talet.

En av huvudgatorna i Pingyao.

Miljöbild inifrån någon av alla gårdar som angränsar till Pingyaos huvudgator.

Utsidan av Pingyaos stadsmur.

Hus utgrävda som grottor i en bergssida.

Inifrån ett ”grotthus”. Notera den stora teglade sängen i Shanxi-stilsom är integrerad i spisen för att värmas upp.

En av tunnlarna i försvarssystemet Zhangbi Ancient Fortress.

En varning för Jiankou

Jiankou är en relativt lång och helt orenoverad sektion av Kinesiska muren (ca 20 km). Jag har efter mitt tidigare besök där 2006 vid flera tillfällen rekommenderat och hyllat denna sektion eftersom den är mer eller mindre helt orenoverad och fri från turistshopping. Kanske den genuinaste sektionen i Pekings närområde.

I dag skulle jag utöka mina erfarenheter av Jiankou genom att tillsammans med några vänner gå en ”hiking” på muren från Jiankou till den betydligt mer exploaterade Mutianyu som ligger några timmars vandring öster ut. Vi fullföljde inte, utan vände tillbaka efter några torn och en knapp timme. Med rimlig risknivå för sitt liv är det helt enkelt allt för farligt att fullfölja denna vandring. Muren, som på många ställen har rasat, stiger extremt brant – nära på lodrätt upp för bergssidorna och de en gång existerande trapporna finns inte längre. Vid flera tillfällen under vår relativt korta vandring passerade vi passager där ett minimalt felsteg skulle medföra att man störtar ner längs bergssidan till en sannolik död. Varje år dör en handfull turister vid Jiankou, och många blir strandsatta på någon klipphylla och lyckas inte komma tillbaka. Hittills i år har (enligt lokalbefolkningen) två turister dödats vid Jiankou.

Tidigare har jag gjort hikingen mellan Jinshanling och Simatai och det är en ”Walk in the Park” jämfört med Jiankou till Mutianyu. 

Kontentan av ovanstående är att om man inte verkligen är ute efter ”bergsklättring” och är helt medveten om riskerna så ska man inte ge sig på att klättra på muren vid Jiankou. Själv bedömer jag mig ta betydligt högre risker än den stora massan, men jag tycker att detta är på fel sida om sundhetsgränsen. Bilderna nedan från vårt äventyr ger en indikation av hur brant och svårklättrat det är.

Fyra dagar i Sichuan

Jag har tidigare bara besökt Sichuan på arbetsresa, utan någon bra möjlighet till turism. Nu har jag just spenderat fyra intensiva dygn i Sichuan och äntligen hunnit med en hel del.

Jag tycker att Sichuan är intressant på flera plan. Dels är det en mycket vacker provins (där typ halva ytan är berg) men dess historia är också värd att nämna. Parallellt med de ”klassiska” tidiga kinesiska kulturerna kring Gula floden (Xia/Shang/Zhou) blomstrade även en annan samtida avancerad högkultur i Sichuan som är oförtjänt okänd, men har fått ett litet uppsving i historieintresserade kretsar i och med de relativt nya utgrävningarna i Sanxingdui. Där har man bland mycket annat grävt fram spektakulära bronsmasker som har ett utseende som jag tror av de flesta inte uppfattas som kinesiskt. (Jag skrev 2015 hela artikeln på Svenska Wikipedia om Sanxingdui.) Det var så sent som på 300-talet f.Kr. som kulturen i Sichuan på allvar förenades med den traditionella kinesiska historiebeskrivningen.

Utöver att jag besökt Sanxingdui så har jag även klättrat runt i berget kring den 71 meter höga Jättebuddhan i Leshan som är uthuggen i en bergssida. Även två heliga berg (E-Mei och Qingcheng) med tillhörande tempel har besökts, och naturligtvis även forskningscentret för Panda-uppfödning. En annan kanske märklig sevärdhet som intresserar mig som ingenjör ganska mycket är Dujiangyan's bevattningssystem som byggdes för över 2 200 år sedan. Det mest omtalade i detta projekt var att man sprängde sig genom ett berg genom att växelvis elda och hälla vatten på berget för att skapa en kanal, men anläggningen innehåller även många andra tekniska egenheter kring vattenflöden etc. som naturligtvis blir intressantare med tanke på dess ålder  Systemet är fortfarande i drift drygt två millennium senare. Jag lyckades naturligtvis även klämma in ett besök vid en kejsargrav; Liu Bei som år 221 grundade Shu Han-dynastin.

 Jag framför den 71 meter höga Jättebuddhan i Leshan som är uthuggen i en bergssida. Notera storleken på tåspetsarna bakom mina axlar.

 En av alla pandorna på Chengdus forskningscenter för pandauppfödning.

 Denna gigantiska bronsmask från Sanxingdui är 132 cm bred. Den är en av väldigt många liknande masker som hittades 1986 utanför Chengdu tillsammans med en stor mängd andra artefakter.

Hotpot av Sichuan-typ, dvs kryddig!

Nu även möjligt med E-visum till Kina

Från och med i år är det möjligt ett söka 30-dagars "E-visum" till Kina. Det innebär att man ansöker helt elektroniskt och bifogar alla bilagor (inklusive pass) som pdf- eller jpg-bilder (som man skapar med t ex kameramobil eller skanner). Passet behöver alltså aldrig skickas iväg. E-visumet gäller "kollektivt" för minst två personer som måste resa in och ut från Kina vid samma tidpunkt. Visumet får man över post som ett dokument som man använder tillsammans med sitt pass vid in- och utresekontrollen i Kina. Man kan söka visumet upp till tre månader innan man åker, och man får sedan visumet hemskickat ca en vecka innan avresa. De 30 dagarna som visumet gäller börjar räknas från tiden för utfärdandet, vilket är en dryg vecka eller så innan avresan. I praktiken betyder det att man får upp mot tre veckors vistelsetid i Kina.

Det som ska bifogas till ansökan som pdf-fil eller jpg-bild är:

* Pass

* Flygbiljett

* Hotellbekräftelse (för första natten eller första hotellet)

* Personfoto

Som jag ser det är fördelarna mot det klassiska alternativet att man slipper skicka iväg sitt pass, vilket jag aldrig tycker om. Det är dessutom ett betydligt enklare ansökningsförfarande för E-visum som inte tar många minuter att klicka sig genom.
Slutligen är det billigare. Priset för ett E-visum är idag 1 200 kr per person inklusive leveransporto vilket ska jämföras med 1 580 kr (+ returfrakt) som ett traditionellt visum med posthantering kostar idag.

Nackdelarna är vistelsetiden om man har för avsikt att stanna mer än två veckor. Ska man stanna i tre veckor så börjar man nog närma sig gränsen. En annan (lite märklig) nackdel är att det inte fungerar för ensamresenären.

E-visum hanteras av Visum till Kina som är officiell partner för Bureau of Exit and Entry Administration Ministry of Public Security P.R.C i Norden.

Exemple på hur ett E-visum ser ut

När förlorarna skriver historien.

"Segrarna skriver historien" är en sanning vi alla fått lära oss vad det gäller historiska skildringar. Dock finns det ett gigantiskt undantag från denna regel, och det gäller en av världshistoriens absolut största militära segrare, nämligen Djingis khan. Han och hans mongoler kunde nämligen inte skriva och Mongoliet hade på 1200-talet inget skriftspråk. Detta innebär att nästan allt vi vet om mongolernas krigsframgångar är beskrivet av "förlorarna", dvs de erövrade staterna.

Mongolerna gjorde tre större kampanjer väster ut. Den första gjordes 1219–1223 av Djingis khan själv till Centralasien och resulterade i en muslimsk förintelse av nästan "Hitliska" mått. Den andra kampanjen gjordes 1236 till 1241 på uppdrag av Djingis khans son Ögedei som nu var khan. Ryssland besegrades över vintern 1238/39 vilket andra kända fältherrar misslyckades med. Efter Ryssland och Ukraina följde erövring av Polen och Ungern. Efter att Budapest fallit 1241 fortsatte mongolerna väster ut, men Europa blev "saved by the bell", för när beskedet om Ögedeis död nådde styrkorna avslutades kampanjen  Den tredje kampanjen väster ut genomfördes på slutet av 1250-talet på uppdrag av khanen Möngke för att säkra territorierna i Persien och västra Asien.

Att erövra Kina visade sig mycket svårare än de mer eller mindre problemfria kampanjerna väster ut. Det tog över 70 år att bit för bit, med flera försök, erövra Kina. År 1279 drunknade den kinesiska barnkejsaren utanför Macao i ett av de absolut största sjöslagen i världshistorien, och därmed hade Songdynastin definitivt fallit och Kina var erövrat. Redan 1271 hade Khubilai khan grundat Yuandynastin, och styrde nu Kina från dagens Beijing.

Efter Möngkes död 1259 delades mongolväldet upp i fyra "khanat" som i praktiken var självstyrande, även om Khubilai khan var ledare över dem alla. När Khubilai khan sedan avled 1294 blev de fyra khanaten helt fristående stater, varav Yuandynastin i Kina var ett av dem.

Det är inte helt sant att mongolerna inte lämnade någon skriftlig dokumentation efter sig. Det som skrevs ner på uppdrag av mongolerna själva gällande dess erövringar gjordes sannolikt år 1228 efter Djingis khans död. Lyckligtvis hade Djingis khans just erövrat Naimanerna, och de hade ett skriftspråk från Uigurerna, som de fick använda för att teckna ner historien. Resultatet blev boken Mongolernas hemliga historia, som förvånande nog bara innehåller några få verser om de stora erövringskampanjerna. Skriften fokuserar huvudsakligen på Djingis khans uppväxt och familj. Mongolernas hemliga historia finns idag bara bevarad som en kinesisk avskrift efter att Khubilai khan tog med sig det idag förlorade originalet till Kina.

Om Marco Polos reseskildringar

"Alla" känner nog till en del om Marco Polo, men jag misstänker att det inte är så många som verkligen har läst hans reseskildringar. Det var en stor slump att Marco Polos resor längs Sidenvägen till Kina (1271-1295) blev till en bok. Hade inte Marco Polo råkat hamna i samma fängelsecell som författaren Rustichello efter att blivit krigsfånge i Genua 1298 så hade boken aldrig skrivits, och historien hade varit okänd för världen. Rustichello stod för skrivandet baserat på Marco Polos berättelser och anteckningar.

Marco Polo var inte unik som västerlänning att ha besökt Khubilai Khan, som styrde Kina vid denna tiden. Det som är unikt med Marco Polo är att som västerlänning spenderat så lång tid i Kina, och den relation han hade med Khubilai Khan och detta i kombination att hans historia skrevs ner och publicerades.

I slutet av 1200-talet hade ännu inte boktryckarkonsten nått Europa, så Marco Polos reseberättelse skrevs för hand. Rustichellos originaltext finns inte kvar idag, med det existerar fortfarande ungefär 150 olika handskrivna kopior. Sannolikt  är ingen av de idag existerade exemplaren någon direkt avskrift av originaltexten, utan de har alla kopierats och översatts i flera led. Resultatet av detta är att nästan alla är mer eller mindre olika. Skillnaderna kan vara allt från små detaljer till att hela avsnitt kan saknas i vissa exemplar. Ett av de äldsta existerande exemplaren finns på Kungliga biblioteket i Stockholm. Detta exemplar, som är på franska, är daterat till 1350. År 1477 kom den första tryckta upplagan ut, och den var på tyska.

Marco Polos reseskildringar är ingen typisk reseberättelse, utan mer en samling av till största delen fristående berättelser om olika platser. Platserna är inte alltid beskrivna i kronologisk ordning vilket försvårar förståelsen för hur Marco Polo egentligen reste. Ortsnamn är ofta skrivna på mongolisk eller persisk språkform, vilket gör att det krävs en del "googlande" för att förstå vilka platser som omnämns. De platser som beskrivs mest detaljrikt är Beijing och Hangzhou. (som i boken namnges Kambalu och Quinsai) I de olika existerande varianterna av boken så varierar även dess ortsnamn. Marco Polo beskriver även platser som han inte besökt själv, och i bland är det inte tydligt om han skriver om självupplevda platser, eller om han bara hört talas om dem. I bland beskrivs väldigt mycket detaljer om något oväsentligt(?) och ibland skyndas till synes viktiga företeelser snabbt förbi.

De finns de som tvivlar på sanningshalten i Marco Polos reseskildringar, och driver tesen att Marco Polos resor inte är självupplevda utan skulle bygga på andras erfarenheter, som Marco Polo sedan skulle ha sammanställt för att skapa sin bok. "Bevisen" mot Marco Polo är till största delen av typen: Eftersom Marco Polo inte skriver om den kinesiska muren så kan Marco Polo aldrig varit i Kina.

De företeelser som vanligen kommenteras i ovanstående sammanhang är att Marco Polo missat att skriva om kinesiska muren, den kinesiska skriften, krutet, boktryckarkonsten, tekulturen, ätpinnar och bundna fötter. Visst är en del av detta märkligt. Med våra värderingar från 2000-talet så är det anmärkningsvärt att dessa företeelserna inte nämnts. Dock är det allt annat än ett bevis för att Marco Polo aldrig skulle varit i Kina. Det finns nog inte många som med samma logik påstår att Sima Qian (Kinas kanske mest kända historiker) aldrig skulle varit i Chang'an (Xi'an) bara för att han av någon mycket svårförklarlig anledning missade att skrivit om Terrakottaarmén. I bland utelämnas märkligt nog det man många hundra år senare tycker är en självklarhet att ha med.

Det finns onekligen en del fel i boken. Det mest genomgående är att årtal som Marco Polo nämner allt som oftast inte stämmer utan felar några år. Ett annat exempel på sakfel är att han skriver att det finns 12 000 broar i Hangzhou vilket är en så absurd överdrift att det sannolikt är ett resultat av missuppfattning eller misstag vid den handskrivna kopieringen av boken. Hangzhou är för övrigt beskriven mycket detaljerat där allt övrigt stämmer väl med verkligheten. Troligen kan en del av felen i boken förklaras av översättningsmissar och kopieringsfel.

Något som talar mycket starkt för att Marco Polo själv rest till Kina är att många av de saker som Marco Polo berättar om aldrig tidigare har omnämnts i västvärlden. Marco Polo är t ex den första i Europa som beskriver Japan, stenkolet, skildringen av Buddhas liv, användandet av snäckor som valuta i Yunnan. Yunnans saltproduktion och även användande av salt som valuta. Marco Polo är den i västvärlden som gjort den mest detaljerade och korrekta beskrivningen av Kinas papperspengar. Utöver detta så är boken full av detaljer som var mer eller mindre okända för västvärlden, och som vid senare efterforskningar visat sig vara helt sanna.

En mycket omdiskuterad detalj i Marco Polos berättelse är att Marco Polo skulle varit ståthållare i staden Yangzhou under tre år. Att Marco Polo skulle innehaft den högsta positionen i Yangzhou är högst sannolikt fel, och troligen ännu ett exempel på missuppfattning vid någon avskrift, eller ett försök från Rustichello att spetsa historien. Dock finns det en del som tyder på att Marco Polo kan haft en lägre tjänst, eventuellt inom ekonomisk redovisning, i Yangzhou 1282 till 1284.

Det finns myter om att Marco Polo fört med sig kunskapen om glass och pasta från Kina till Italien. Marco Polos berättelse ger dessvärre inget bidrag till myten. Användandet av glass i Europa kom igång några hundra år efter att Marco Polo återvänt, så det är osannolikt att receptet skulle kommit från honom då det i så fall skulle legat "i träda" några hundra år innan det började användas. Var det gäller pastan så är det ganska troligt att informationen kom till Italien längs Sidenvägen, men det var sannolikt inte just Marco Polo som förmedlade kunskapen.

Ni som noggrant läst denna blogg vet att Kinesiska muren som den såg ut under tiden för Marco Polos besök i Kina byggdes under 1100-talet under Jindynastin, och att dessa murar finns mycket längre norr ut än alla andra dynastiers murar. Sannolikt var dessa murar i ett mycket dåligt skick i slutet av 1200-talet då de knappast underhölls av Yuandynastin. (Den mur som man idag besöker norr om Beijing byggdes huvudsakligen 300 år efter Marco Polos tid.). Khubilai Khans tidigare huvudstad Shangdu ligger 30 mil norr om Beijing och väldigt nära den innersta delen av Jindynastins mur, så det är tänkbart att Marco Polo har sett muren, men den gjorde i så fall nog inte så mycket intryck på honom. Värt att notera är att Jindynastins "murar" var till stor del vallar och diken, och inte alls lika imponerande som den senare Mingdynastins mur.

Sammantaget tillhör jag gruppen som tror att Marco Polo gjort sin resa till Kina. Dock är det tänkbart att han (eller Rustichello) överdrivit sin position och sin relation till Khubilai Khan.

Alternativet att Marco Polo inte skulle varit i Kina är för långsökt. För att kunna skriva en så detaljerad skildring av Kina (och många andra länder) när så lite av detta var känt i Europa skulle mer eller mindre kräva att Marco Polo mött någon som gjort samma resa som Marco Polo påstått sig göra -  och då har tvivlarna samma anledning och tvivla på denna alternativa resenär.

Ett urval från mitt bibliotek - Litteraturförslag för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Den KOMPLETTA guiden till turism i Beijing

Jag tycker mig ha belägg för att lite kaxigt påstå att denna blogg är den mest kompletta samlingen av svensk turistinformation om Beijing på nätet. Det betyder att om du ska vara maximalt förberedd inför att turista i Beijing så ska du naturligtvis läsa HELA bloggen. Om man upplever detta som tidsödande (man kanske har ett liv vid sidan om datorn) så kommer här ett inlägg som i kompaktformat länkar till allt väsentligt du behöver veta inför din resa.

En tidig fundering inför en resa till Beijing är nog ofta NÄR det är lämpligt att åka. VAR man ska bo är också ett vanligt "problem". Ska man bo på "vanligt" hotell eller kanske på Courtyard i klassisk Beijing-miljö? Heter staden förresten Beijing eller Peking?
Åker man på sommaren kan man tänka på att följa det lokala modet när man planerar klädsel.

Man behöver söka visum till fastlands-Kina och här ändrar sig reglerna då och då. Är man allergiker är det bra att veta hur man ska hantera det, och hur är det med vaccination? Hur mycket kostar egentligen en resa till Beijing? ...och finns det uttagsautomater eller behöver man växla hemma?. Passar kontakten till mobilladdaren i de kinesiska väggutagen, eller behövs det adapter?...och hur gör man för att komma åt Facebook och Twitter i Kina?

Innan man åker kan det vara bra att ha lite bakgrundskunskap om resmålet. Dels om Beijing's historia, och även om Kinas tid som Kungarike och Kejsaredömme. Det kan även vara bra att kunna de viktigaste fraserna på kinesiska och veta vad Mandarin betyder.

En del oroar sig för t ex hur toaletterna är i Kina eller hur man tar sig från flygplatsen till hotellet. Nej - taxichaufförerna kan inte engelska så förbered er på att skriv ut adresserna till tänkta resmål på kinesiska.

Vad ska man då göra i Beijing? Utöver "självklarheterna" som t ex den Kinesiska muren och Förbjudna staden så finns det massor med "okända" men ändå intressanta historiska sevärdheter, och naturligtvis även en del moderna sevärdheter som OS-anläggningen, CCTV byggnaden eller National Grand Theatre. Om ni köper färdiga utfärder till sevärdheter så vad medvetna om vad "Shopping" innebär. Se till att håll i reskassan, se upp i trafiken och låt er inte luras av Det Kinesiska Te-tricket eller av en byggarbetares antika fynd. En utförlig lista över turistmål finns här.

Shoppa vill många göra och de flesta vill till turistvaruhusen, men det finns även många andra lokala marknader. Wangfujing är inte lika intressant som det påstås, så lägg hellre tiden t ex på den gigantiska te-marknaden. Det är alltid bra att ha en grundkännedom om hur det fungerar att pruta.

Man "måste" äta Peking-anka när man är här. Maten är definitivt en av stadens egenheter och några restaurangtips hittar ni här, här och här. Hur lätt är det att turista i Kina om man är vegetarian? Klarar man sig även om man inte kan äta med pinnar? Det kan även vara bra att ha en ungefärlig bild av prisläget på de kinesiska krogarna.

SPA och massage är ju alltid trevligt. Prova en fotmassage, eller om du är äventyrlig så prova ett genuint kinesiska SPA.

Lite mer detaljerade kartor över "attraktioner" finns för Region Nordväst, Region Mitt, Region Ost och Region Sanlitun. Här finns även in innehållsrik lista på sevärdheter, restauranger shoppingställen, parker och mycket annat.

Gräver man djupare i bloggen finns det betydligt mer detaljerad information, och jag tror härmed man kan dra slutsatsen att det som behövts skrivas har skrivits. ;-)

Trevlig Resa!

Soluppgång över norra Kina (eller möjligen södra Mongoliet)

Ett smoggigt östra Beijing från ovan.

Dagens boktips: "Mitt Peking"

Om några veckor åker jag till Beijing igen och kommer under resan till stor del vara guide till en kompis som har nöjet att göra sin första tripp till Kina. Mycket lägligt till denna resa lanseras den pinfärska guideboken "Mitt Peking" som är skriven av Jojje Olsson, som även tidigare skrivit "Peking – förändringarnas stad". 

Mitt Peking är i grunden en klassisk reseguide med den lite speciella egenheten att den inte lägger den tyngsta fokusen på de självklara sevärdheterna som Kinesiska muren och Förbjudna staden utan går mer i djupet på de inte så kända attraktionerna - och även på en del helt okända.

I boken beskrivs Beijing i åtta kapitel genom en fördjupning i åtta utvalda regioner i staden. För varje region beskrivs de intressantaste sevärdheterna i kombination med shoppingen och mat och nöjeslivet. Kapitlen är även utspädda med lite blandad information i olika inriktningar.

Varje "regions-kapitel" avslutas med ett förslag på hur man under en heldag får ut det maximala ur respektive region. En karta med tillhörande beskrivning föreslår hur man under respektive dag ska ta sig runt och då få en lagom blandning av kultur, shopping och restaurangförslag. Min bedömning är ett dessa förslag beskriver tämligen intensiva dagar, men man får definitivt se mycket om man följer dem.

Speciellt var det gäller restauranger och barer tycker jag att Mitt Peking ger väldigt många intressanta förslag som jag kommer att prova nästa gång jag kommer till stan. En sak värd att nämna vad det gäller restaurangrekommendationer är att de ofta är en färskvara. Restauranger kommer och går, och i detta avseendet torde Mitt Peking vara den bäst uppdaterade på marknaden.

Boken, som är på 216 sidor, ger ett perspektiv på hur otroligt mycket det finns att se i Beijing. Som jag skrev i inledningen så fokuserar inte Mitt Peking på de självklara och tyngsta attraktionerna vilket jag tycker gör den lite annorlunda. Jag kan tycka att det är anmärkningsvärt t ex att Minggravarna inte nämns och att Kinesiska muren bara fått en sida, men dessa attraktioner finns å andra sidan utanför de fördjupade regionerna. Det man får i stället är djupare information om de mer okända guldkornen vilket jag tror att många uppskattar. Jag som historieintresserad tycker även om att boken ganska frekvent beskriver historien bakom de olika platserna.

Jag konstaterar när jag tänker efter att jag själv läst väldigt få guideböcker om Beijing, så jag har inte så mycket att jämföra med. Dock vill jag tro att Mitt Peking utmärker sig genom att lägga mycket krut på "svårtillgängliga" pittoreska guldkorn som jag kan tänka mig missas i andra guide-böcker. Jag vet av egen erfarenhet att det ofta kan vara dessa guldkorn som ger de bästa minnena efter en resa.

Mitt Peking - av Jojje Olsson

Barndomsnostalgi med Marco Polo

Tidigt 1983 var en av veckans veckans höjdpunkter TV-serien "Marco Polo" som jag vill minnas gick på lördagskvällarna. På den tiden hade jag inget utvecklat intresse för just Kina, men jag hade ändå någon fascination för denna typ av asiatiska historier. Jag hade även en liknande relation till TV-serien "Shogun" (om Japan) som gick några år tidigare.

Nyss sprang jag av en slump på en lösryckt episod av TV-serien Marco Polo på Youtube, och efter lite letande hittade jag hela serien uppdelat på 32 kvartslånga klipp som jag har sammanfogat till en spellista. För den som liksom jag har nostalgiska minnen av serien så finns hela spellistan länkad nedan.

Länk till "Marco Polos resor i Asien"

Khubilai Khan, gestaltad av Ying Ruocheng 英若诚, i filmatiseringen av Marco Polos resor i Asien.

Tomb Raider Tour 2014 - The Last Episode

Min månad i Kina är nu slut för denna gång, och min sista dag använder jag till att besöka kejsargravar från ännu en dynasti. Tidigare i augusti har jag besökt gravar från Qin-, Han-, Tang- och Västra Jindynastin. Som avslut på denna Tomb Raider-resa så besökte jag nu Östra Qingdynastins gravar (清東陵). Vid Östra Qindynastins gravar vilar tungviktare som t ex kejsarna Kangxi, Qianlong och kejsarinnan CiXi. Totalt 157 personer från Qingdynastins kejsarfamiljer är begravda här, varav fem är kejsare.

I många avseenden så liknar Qingdynastins gravar de från Mingdynastin som finns precis norr om Beijing som många turister besöker. Qingdynastin är lite speciell i den kinesiska historien i det avseendet att de i mångt och mycket försökte efterlikna sin föregångare. Detta är extremt tydligt vid dess kejsargravar som helt uppenbart fått sin inspiration från Minggravarna. Jag tycker dock att Qinggravarna är ett steg elegantare än Minggravrana. Det är fler byggnader runt gravkomplexen och i egenskap av att vara nyare så är de i bättre skick vilket gör att de inte är så renoverade utan mycket är i original.

Som en följd av gravplundring 1928 så är en handfull gravar öppna hela vägen ner till gravkammaren, varav en är självaste kejsare Qianlong's grav. Qinalong tillsammans med Kangxi är de två mest kända kejsarna under Qingdynastin. En kuriosa är att det möjligen var Qianlong's minst sagt arroganta bemötande mot sina brittiska besökare 1793 som triggade Opiumkrigen under 1800-talet.

Det är inte helt enkelt att ta sig till de Östra Qinggravarna då de ligger lite avsides 130 km öster om Beijing uppe i bergen. Sannolikt är det enklast att göra som vi gjorde och hyra en taxi för en heldag. Vi betalade 800 RMB för detta, och det kan nog bli både dyrare och billigare.

Det finns även Västra Qingdynastins gravar som ligger 140 km sydväst om Beijing, och där vilar t ex den sista kejsaren Pu Yi. Där har jag ännu inte varit...

 Byggnaderna kring den mäktiga kejsarinnan CiXi's grav. Även CiXi drabbades av plundringen 1928 och hennes grav är öppen hela vägen ner till kistan.

På väg ner i det underjordiska palatset till kejsare Qianlong's grav. Detta är en av mycket få kejsargravar i Kina som är öppnade. Det är en ganska speciell känsla att passera portarna där nere på väg in mot gravkammaren. 

I denna graven vilar 36 av kejsare Qianlongs konkubiner. Även denna graven är öppen ner till det underjordiska palatset.

"The Spirit Way" söder om de Östra Qinggravrna som kanstas av statyer av olika slag på väg upp mot kejsargravrana.

Beijings äldsta hutong

Beijings äldsta gata är sannolikt Sanmiaojie (三庙街) som ligger i den del av Beijing som totalförstördes år 1215 av Djingis khan, dvs innan mongolerna under slutet av 1200-talet byggde "sitt" Beijing med det vägnät som ligger till grund för vad som idag normalt kallas "hutonger". Gatan Sanmiaojie har nog en värdig ålder på runt 900 år, men jag reserverar mig mot att det är en "riktig" hutong.

Jag tror att det finns flera hutonger vars sträckning är från Yuandynastins ursprungliga Beijing och därmed är ungefär lika gamla, dvs lite dryg 730 år. Dock är det flera källor som pekar på att just hutongen "ZhuanTa" (砖塔胡同) är den äldsta.

Lika gammal som hutongen ZhuanTa är pagodan "Wansong Laoren" (万松老人塔), som ligger precis vid ZhuanTa's östra entré. Pagodan, som är 16 meter hög, är den enda teglade pagoden i centrala Beijing. Kring pagodan finns en mysig liten innegård med ett enkelt museum. All text i museet är dock på kinesiska. Högst sannolikt har hutongen ZhuanTa fått sitt namn från pagoden eftersom ZhuanTa betyder just "Teglad pagod".

ZhuanTa och dess pagod ligger nästan exakt två kilometer rakt väster från norra porten till den Förbjudna staden. Detta är ingen turistattraktion som man behöver planera sin resa efter, men om man råkar promenera i närheten kan man ta en titt i innegården runt pagoden och kanske gå en bit i hutongen.

Några fina portar i hutongen ZhuanTa. Överlag är ZhuanTa som en helt "vanlig" hutong i Beijing.

Den 16 meter höga Pagodan Wansong Laoren bakom dess port söder om entrén till hutongen ZhuanTa. Ett litet trevligt museum om hutongen och pagodan finns på innegården.

En karta från museet som visar hutongen ZhuanTa (rödmarkerad). Pagodan är markerad vid dess östra slut (höger).

Banpo - Mysteriet om Människan med Fiskkropp

Ungefär en mil öster om Xi'ans centrum hittades år 1953 resterna efter en stenåldersby som i dag är känd under namnet Banpo 半坡. Banpokulturen blomstrade för drygt 6 000 år sedan, och stora mängder föremål och rester efter samhället och dess byggnader finns i dag att beskåda på Xi'an Banpo Museum 西安半坡博物馆 som är ett av de lite bortglömda attraktionerna i Xi'an. På museet kan man se ganska mycket av de utgrävda ytorna och naturligtvis även de upphittade föremålen.

På flera av föremålen finns en ganska skarp och tydlig symbol som arkeologerna tolkat som en människa med fiskkropp.

Massor av olika teorier har figurerat om vad denna symbolen står för men arkeologerna har inte kunnat enas. Dock är det tydligt att den har ett speciellt symbolvärde eftersom den finns i flera varianter och avbildas på många föremål. Arkeologerna kallar problematiken "人面鱼纹之谜" vilket jag översätter till "Mysteriet om Människan med Fiskkropp".

Några olika teorier om symbolens betydelse :
❏ En gudasymbol. Kanske representerar kulturens förfäder eller en oberoende gud.
❏ Spåmannens mask
❏ En bild på en utomgjording
❏ En symbol för kraft

Själv tycker jag att symbolen inte alls liknar något som i min föreställning passar in i en stenåldersmiljö. Jag tycker faktiskt att den har något japanskt över sig.

De flesta turisthotell i Xi'an ordnar bussresor till Banpo, och ofta ingår de i ett paket när man ändå besöker Terrakottaarmén som ligger åt samma hål. Det går även bra att åka tunnelbana till Banpo.

 En del av de utgrävningen av Banpo där man ser resterna efter dess hus.

 Människan med Fiskkropp på insidan av en skål.

En annan variant av  Människan med Fiskkropp på insidan av en skål.

En annan variant av Människan med Fiskkropp på utsidan av en skål.

Mogaogrottorna (sista delen i "Stein-följetongen")

En mil sydost om Dunhunag-oasen längs en bergsida finns det otroliga 735 stycken konstgjorda grottor utspridda över två kilometer av bergssidan. Alla grottorna är konstgjorda, dvs handgrävda och 487 av dem (de södra) är i riktigt gott skick. Grottorna började byggas på 300-talet och utbyggnad och ombyggnad fortsatte sedan under ca 1 000 år frammåt tills att Sidenvägen successivt övergavs.

Grottorna, som heter Mogaogrottorna (莫高窟) är inredda som buddhistiska tempel i olika storlekar. Från flera våningar höga till mycket små. De är mycket färgglatt målade på insidan och många har olika skulpturer och altare. Eftersom de byggts av en mängd olika dynastier genom historien, och även av förbipasserande på Sidenvägen så finns det ett myller av olika stilar blandat. T om kan det vara både taoism och buddhism i samma grotta.

Mogaogrottorna har genom historien blivit ett bibliotek för en extremt stor samling betydande skrifter. Som nämndes i ett tidigare inlägg så var det här som Aurel Stein för en struntsumma lyckades köpa stora delar av det som i dag kallas Dunhuang-manuskripten, och som bland annat även innehöll världens äldsta existerande tryckta bok. Som så mycket annat av världens flyttbara skatter så finns även detta nu i London.

Som turist måste man besöka Mogaogrottorna i grupp med guide, och man får inte fotografera inne i grottorna. En tråkighet är att varje grupp bara besöker åtta(!) grottor och det tycks vara slump vilka man får se beroende på vilka grottor som är "upptagna" av andra grupper. Längs med bergssidan cirkulerar det massor med olika grupper, och vi gjorde "fulingen" att hoppa mellan grupperna vilket gjorde att vi kunde se mycket fler grottor. ;-)

Mogaogrottorna är definitivt en tung turistattraktion som är ett måste att besöka om man är i Dunhuang.

Jag utanför den högsta av grottorna. Där inne finns en Buddha i Tang-stil som är sju våningar hög.

Så här kan det se ut i grottorna. Detta är en av de större.

 Det var ur denna grottan (Nr. 16/17) som Stein köpte loss Dunhuang-manuskripten. Dörrarna man ser på olika höjd längs bergssidan leder alla till olika grottor.

 Delar av Dunhuang-manuskripten som Stein köpte år 1907. Stein återkom även år 1914 och köpte ännu fler av den korkade munken. Totalt har Stein fått med sig nästan 20 000 dokument och målningar från Mogaogrottorna.

Yumenguan 玉门关

Den Kinesiska Muren var som allra längst under Handynastin (206 f.Kr. till 220 e.Kr.). Kring år 110 f.Kr. förlängde den krigiska Kejsare Wu (汉武帝) muren västerut där den passerade norr om Dunhuang, och passagen och försvarsanläggningen Yumenguan byggdes. Yumenguan inkluderar två fort, 20 vårdkasetorn och 17 segment av den Kinesiska Muren. Notera att denna del av muren alltså byggdes mer än 1 600 år före de sektioner som man normalt besöker som turist i Beijing.

En av flera anledningar till att förlänga muren så långt västerut var att säkra handelsvägen mot väst, och denna rutt öppnade på allvar runt 119 f.Kr. och fick långt senare namnet Sidenvägen. Det var här som Marco Polo passerade nästen 1 400 år efter att handelsvägens öppnade. Yumenguan var den huvudsakliga passagen för Sidenvägen in till Kina, och man kan kalla den för Kinas västra port.

Att besöka Yumenguan och den Kinesiska Muren från Handynastin är kanske inte otroligt intressant om man inte har ett specialintresse i ämnet. Dock tror jag att om man tar sig mödan att besöka Dunhuang så har man säkerligen det intresse som krävs för att liksom jag verkligen uppskatta de drygt 2 000 år gamla lämningarna.

Ca 100 km bilväg är det mellan centrala Dunhunag och Yumenguan.

Small Fanpan Castle är det mest kända landmärket för Yumenguan, och i flera sammanhang så kallas just det här fortet lite felaktigt för Yumenguan. Detta fort var en militär ledningscentral för försvaret av Yumenguan under Handynastin.

Jag inne i Small Fanpan Castle. Norra porten syns i bakgrunden.

Kinesiska muren från Handynastin fotad av Aurel Stein 1907.

Kinesiska muren från Handynastin fotad av mig 2014.

Ett vårdkasetorn syns längst bort till vänster i bilden.

Notera att denna del av muren är byggd på ett helt annat vis än den mur man normalt ser utanför Beijing. Handynastins mur i öknen är byggd av packad jord armerad med gräs. Det kan låta som en tveksam metod, men metoden var mycket vanlig och strukturen står kvar än i dag.

Karta som visar Hexi-korridoren, vilket är den smala landremsa mellan den Kinesiska muren och den Tibetanska höplatån där Sidenvägen passerade. Längs upp till vänster visas Yumenguan.

Jag har skrivit Wikipedias artikel om Hexikorridoren för den som vill läsa lite mer.