Sedan jag öppnade MiMiShan CoffeeBar så har jag åkt extremt mycket taxi. Många gånger varje dag. Ibland hittar man ingen ledig taxi vilket är frustrerande, och även om taxi är billigt i Beijing, så blir det en del pengar till slut när man åker mycket.
På grund av detta så har jag ibland nyttjat de mycket fula och förnedrande trehjuliga moped-taxi som staden är full av. När man kommit över den pinsamma känslan att sitta i "lådan" där bak så upptäcker man faktiskt några fördelar.
En fördel är att det är billigt. Ungefär halva priset mot vanlig taxi om man lyckas med prutningen, vilket inte altid är så lätt. För en 10:a kommer man typ en halvmil, eller ibland längre. Priset varierar mycket då det inte finns taxameter, utan chauffören mer eller mindre höftar till ett pris beroende på hur mycket de bedömer att man kan/vill betala - det ständiga fenomenet när man har västerländskt utseende.
Den kanske största fördelen är att de normalt inte påverkas så mycket av trafikkaos. Likt en motorcykel kan de sicksacka mellan de stillastående bilarna när det är köbildning. Ibland kör de upp på trottoaren när det är för trångt.
Jag känner inte till det exakta regelverket, men dessa "taxi" lever i någon form av gråzon, så de är ständigt lite rädda för polisen, och vill därför helst inte köra i de "städade" kvarteren. Som jag fått det berättat så är dessa fordon huvudsakligen till för personer med rörelsehinder, och inte för "ordinarie" taxikörningar. (Dock viss osäkerhet i detta "fakta")
Chaufförerna är också ofta ganska roliga "original" som bjuder på cigaretter, skriker åt medtrafikanterna och pratar obegriplig dialekt. En chaufför jag hade kunde inte köra och prata telefon samtidigt, så varje gång hans mobil ringde var han tvungen att parkera. Det känns "sådär" när man är stressad...
En typisk moped-taxi i Beijing.
En moped-taxi från insidan. Här kör vi uppe på trottoaren för att passera en trafikstockning. Titta noga så ser ni mig i backspegeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar